Fruktsamhetsproblem

Fruktsamhetsproblem och infektioner hos hund

DOGGY-RAPPORT • 2008 • ÅRGÅNG 32 • NR 3

Artikeln är från 2008, men i mångt och mycket fortfarande aktuellt.

Fruktsamhetsproblem hos hund kan vara av olika slag. Det kan vara problem med själva löpningen hos tiken eller med parningen. Faktum är att eftersom tikar har en utdragen löpningsperiod så är just parning vid fel tidpunkt under löpningen en av de vanligaste orsakerna till att tiken inte blir dräktig. Problemen ligger inte heller alltid hos tiken utan kan också bero på hanen. Brister i hanens spermakvalitet är en vanlig orsak till fruktsamhetsproblem. Nedsatt spermakvalitet kan till exempel bero på hög ålder eller på en infektion (se nedan).

Fruktsamhetsproblem kan också bestå i att dräktigheten inte utvecklas normalt. Det kan ta sig uttryck i missfall (spontana aborter), vilket dock är ovanligt hos hund. Man kan också få tidiga tillbakabildningar av embryon, med eller utan samtidig flytning. Om tiken inte har någon flytning är det inte säkert att man märker att hon har varit dräktig, utan man märker bara att hon ”går tom”. Ökad valpdödlighet är också en del av problematiken.

I den här artikeln fokuserar författaren på olika smittämnen som orsak till fruktsamhetsproblem hos hund. Varje gång hundar har kontakt med varandra finns en risk för överföring av olika smittämnen. Risken är generellt större ju tätare kontakten är, till exempel vid parning. I Sverige finns i dagsläget ingen smittsam sjukdom som smittar enbart via parning. Det finns däremot några sjukdomar där parning är en av flera tänkbara smittvägar. Ett exempel på en sådan infektion är hundens herpesvirus.

Hundens herpesvirus
Hundens herpesvirus kan överföras vid parning, men de flesta hundar smittas via noskontakt. Herpesvirus finns både i könsorganen och i de övre luftvägarna. Det är också kopplat till symtom från luftvägarna. Dräktiga tikar kan dessutom smitta valparna via moderkakan.

Herpesviruset är mycket utbrett bland hundar. Man räknar ofta med att minst hälften av hundarna är smittade. Eftersom viruset smittar via noskontakt innebär det att många hundar smittas långt innan de eventuellt har parats. Smittrisken är ungefär lika stor för hundar som vistas i Sverige som för hundar som vistas i andra länder i Europa.

Symtom
Herpesvirus kan ge upphov till många olika symtom. Vilka symtom som uppträder beror till viss del på när smittan sker. Om en dräktig tik smittas efter ungefär halva dräktigheten kan valparna dö i livmodern och eventuellt också aborteras. Alla valpar i en kull behöver dock inte drabbas. Man kan till exempel ibland se en blandning av döda och levande valpar i samma kull. I kennlar där flera tikar är smittade med herpesvirus kan flera fruktsamhetsstörningar ses under dräktigheten (till exempel tillbakabildning av foster, mumifiering och spontana aborter). Hundens herpesvirus har diskuterats som en tänkbar orsak till att tikar är infertila (ofruktsamma). Problemet är att det är mycket svårt att ställa en sådan diagnos – att man påvisar antikroppar mot herpesvirus hos en tik som går tom säger inte så mycket, eftersom så många tikar har antikroppar utan att vara infertila.

Valpdödlighet
Det som man vanligen förknippar hundens herpesvirus med är valpdödlighet. En tik som är smittad med herpesvirus får antikroppar mot viruset, och dessa utsöndras i mjölken. Det betyder att en infekterad (eller vaccinerad, se nedan) tik kan skydda sina valpar genom att föra över antikroppar mot herpesvirus till valparna när hon ger di. Om modertiken däremot inte tidigare är smittad med herpesvirus, utan smittas sent under dräktigheten, så hinner hon inte utveckla antikroppar att föra över med mjölken. Det mest typiska symtomet hos dessa tikar är att valparna dör före tre veckors ålder. Det gäller också en tik som inte är infekterad med herpesvirus och där valparna smittas tidigt efter förlossningen. I klassiska fall slutar valparna att dia, förlorar i vikt, gnäller och visar tecken på smärta. Ibland har de också lös avföring, snuva och blödningar på slemhinnor och hud. Alla valpar i en kull behöver inte drabbas.

Orsaken till att unga valpar drabbas så hårt är bland annat att herpesvirus förökar och sprider sig som bäst vid lägre temperaturer (ungefär 33°C). Hos en vuxen hund är det nässlemhinnan och i viss mån i de yttre könsvägarna som har så låg temperatur. Hundvalpar har däremot inte någon fullt fungerande reglering av kroppstemperaturen. De är helt beroende av värme från omgivningen och tiken under de tre till fyra första veckorna. Hos en nedkyld valp kan herpesvirus därför spridas till blod och inre organ.

Påvisande av herpesvirusinfektion
Om man kan påvisa antikroppar i ett prov från hunden vet man att hunden är infekterad med herpesvirus. Man kan som regel påvisa antikroppar två till tre veckor efter infektion.

I likhet med situationen med herpesvirus hos andra djurslag (och människa) är det som regel så att ”En gång infekterad – alltid infekterad”. En tik som är bärare av herpesvirus kan ha en aktiv herpesvirusinfektion som leder till symtom, men däremellan är infektionen vilande. En vilande infektion ger inte upphov till några symtom, och stimulerar heller inte kroppens immunförsvar till att bilda antikroppar. Det är naturligtvis problematiskt när man vill veta om en tik är infekterad eller inte, eftersom det betyder att även om man inte påvisar antikroppar är det inte säkert att tiken inte är infekterad – hon kan ha en vilande infektion. Antikroppsnivåerna kan både stiga och sjunka hos en individuell hund, kopplat till aktivering av infektionen, som i sin tur ibland är kopplat till tikens löpningscykel.

Förebyggande av valpdödlighet
Förebyggande åtgärder är mycket viktiga. En dräktig tik ska inte utsättas för onödiga smittrisker. Det innebär att hon exempelvis inte bör vistas i främmande miljöer med många hundar (till exempel andra kennlar) eller ställas ut. Hon bör heller inte vara i kontakt med kennelns utställnings- eller tävlingshundar eller träffa eventuella nyinköpta hundar. Hundar som har eller nyligen har haft symtom från de övre luftvägarna (till exempel snuva) kan vara smittförande med herpesvirus och utgör alltså en risk för tiken. Nyfödda valpar bör heller inte ha kontakt med några andra vuxna hundar än sin mamma de första tre till fyra veckorna.

Man bör också försöka se till att valparnas kroppstemperatur inte sjunker under 38,5 grader under de första, kritiska veckorna. Detta kan exempelvis göras med hjälp av värmelampa, varmt liggunderlag och liknande. Det är dock viktigt att kontrollera temperaturen noga, så att det inte heller blir för varmt för valparna.

Tikar som har antikroppar mot herpesvirus kan skydda sina valpar från att bli sjuka genom att antikroppar överförs via mjölken. Det finns ett vaccin mot herpesvirus som kan användas till dräktiga tikar. Vaccination av den dräktiga tiken mot herpesvirus har visats skydda valparna mot sjukdom och död. Att vaccinera hanhundar eller valpar har dock ingen effekt. I en undersökning av uppfödningar med herpesvirusinfekterade hundar såg man att när tikarna vaccinerades blev valpdödligheten lägre och födelsevikten hos valparna högre. Dessutom fanns det en tendens till högre dräktighetsprocent. Det diskuteras om vaccination kan vara fördelaktigt i uppfödningar, inte bara för att förhindra valpdödlighet, utan också om man har problem med reproduktionsstörningar tidigare under dräktigheten. Det är dock inte klarlagt vilken betydelse herpesvirusinfektionen eller vaccinet har för störningar under dräktigheten.

Bakterier i könsorganen
Risken med överföring av bakterier i könsorganen vid parning diskuteras ibland. Bakterier kan överföras både från tik till hanhund och från hanhund till tik vid parning, men hos friska hundar är det bara den normala bakteriefloran som överförs, och man har inte sett att detta skulle påverka fruktsamheten negativt.

Att det finns bakterier i vagina på tik och förhuden på hanhunden är fullständigt normalt, och dessa bakterier har en skyddande effekt mot infektioner. Det är mycket sällan som man inte kan isolera någon bakterieväxt från vagina hos friska tikar. De vanligaste aeroba (syrekrävande) bakteriearterna som isoleras (odlas fram och identifieras) är Pasteurella multocida, β-hemolyserande streptokocker och Escherichia coli. Oftast isoleras bakterierna i blandflora, men i en del prover från friska, normala tikar växer en bakterieart i renkultur (enda bakteriesorten i provet). Det växer också anaeroba bakterier (växer utan syre) i tikens vagina, men dessa är inte så utförligt studerade.

Hormonförändringarna under tikens sexualcykel påverkar miljön i tikens vagina. Pasteurella multocida och β-hemolyserande streptokocker isoleras oftare när tiken löper. Löpning påverkar också miljön i könsorganen så att bakterier kan isoleras i rikligare mängd. En riklig förekomst av bakterier i vagina på en tik som löper är alltså fullständigt normalt och inte ett tecken på infektion.

Bakteriologiska prov från könsorganen på tikar som inte blir dräktiga men som inte visar några tecken på infektion ger sällan meningsfull information. Vanligen finner man samma bakterier hos dessa tikar som hos fullt normala tikar. Infektioner i könsorganen kan dock ge fortplantningsproblem. När man misstänker att tiken har en inflammation i vagina och ibland när man misstänker en inflammation i livmoderslemhinnan, kan ett bakteriologiskt prov vara värdefullt för att kunna ge tiken en riktad behandling.

Förhudens bakterieflora på hanhundar med normal fruktsamhet liknar tikarnas vaginalflora. I hanhundens sperma växer däremot oftast inga bakterier, såvida han inte har en infektion i prostata. När sperma från friska hanhundar innehåller bakterier är det sannolikt ofta fråga om bakterier från förhudsslemhinnan eller urinröret.

Friska avelsdjur ska inte behandlas med antibiotika eftersom det ökar risken för resistensutveckling (motståndskraft) mot antibiotika. Dessutom leder antibiotikabehandlingen till en rubbning av den normala bakteriefloran så att den skyddar sämre mot sjukdomsframkallande bakterier.

Smittrisker med avel med hundar från övriga Europa
Om man vill utnyttja de öppnare gränserna till att resa med tiken för att para henne i Europa, utgör inte bara själva parningen en ökad smittrisk, utan också tikens vistelse i ett annat land. Detta gäller framför allt om man reser till ett tydligt varmare klimat, som i länderna runt Medelhavet. Där finns flera sjukdomar som vi inte har i Sverige, ofta på grund av att de sprids av fästingar eller insekter som inte uthärdar vårt nordiska klimat. Flera av dessa sjukdomar sprids också inom Europa. En sådan sjukdom som har spridits inom Europa, och där fall upptäckts i Sverige med hundar som smittats i utlandet, är leishmanios.

Leishmanios
Leishmanios orsakas av en parasit som sprids med fjärilsmyggor. Sjukdomen har ett smygande och kroniskt förlopp, och många infekterade hundar visar inga symtom.

Man har funnit Leishmania i sperma, så parning är en tänkbar smittväg. Sannolikt är den smittvägen dock mindre viktig än via fjärilsmyggor – åtminstone i områden där fjärilsmyggan finns, i bland annat Spanien och Italien. Smitta kan också ske från tik till foster. Leishmanios kan ge upphov till en mängd olika symtom, till exempel avmagring, nosblödningar, förväxta klor och hudförändringar. Fruktsamhetsstörningar är däremot inte typiska för leishmanios.

Leptospiros
Leptospiros förekommer över hela världen. Smittspridning kan ske vid parning, även om det inte är den vanligaste smittvägen. Infektionen orsakas av en bakterie. Leptospira utsöndras via njurarna i urinen och kan överleva i vatten, jord och mjölk. Kontakt med gnagare som råttor och möss samt fuktig utomhusmiljö är de viktigaste riskfaktorerna för infektion med Leptospira. Smitta med leptospiros är vanligare i varmare klimat, till exempel i södra Europa, än i Sverige. Även om leptospiros kan smitta via parning, så är symtomen inte i huvudsak kopplade till fruktsamheten. Lever- eller njurskador, feber, diarré och kräkningar är exempel på symtom som kan orsakas av leptospiros.

TVT
Transmissibel venerisk tumör (smittsam tumör i könsorganen, TVT) är en tumör som drabbar framför allt de yttre könsorganen hos hund. Det är en unik typ av tumör som smittar via celler som överförs vid parning. Tumören är vanligtvis godartad och uppträder på könsorganen. Den kan dock sprida sig till andra delar av kroppen hos individer med nedsatt immunförsvar. TVT är vanligast i de mer tempererade områdena av tropikerna och i subtropiska områden. I Europa är den vanligast i de sydöstra delarna, till exempel Grekland. TVT sprids framför allt vid parning. Sjukdomen är vanligast hos unga, könsmogna hundar. Hos tikar karakteriseras sjukdomen vanligen av en tumörväxt i vagina som orsakar en illaluktande, blodblandad flytning.

Brucella canis
Det finns en sjukdom hos hund som sprids främst via parning och som ger upphov till fortplantningsstörningar. Det är brucellos. Brucellos orsakas av en bakterie. Den är vanlig i Central- och Sydamerika samt i de sydliga delstaterna i USA. I Europa förekommer sjukdomen sporadiskt, men den förekommer inte hos hund i Sverige. Hundar infekteras oftast i samband med parning, efter

  • att ha varit i kontakt med vaginalflytningar under löpning,
  • aborter,
  • att ha ätit moderkakor eller aborterade foster.

Hanhundar utsöndrar bakterien i urinen. Människor kan smittas av B. canis, men infektioner är ovanliga och symtomen vanligen milda. På människa har antibiotikabehandling dessutom bra effekt, vilket den inte har på hundar. Hundar kan antibiotikabehandlas och bli bättre, men blir inte av med bakterien. Det är därför mycket allvarligt att få in bakterien i en hunduppfödning. Eftersom vi ännu inte har brucellos i Sverige är det mycket viktigt att man noggrant kontrollerar tilltänkta avelsdjur med avseende på brucellos om de vistas eller har vistats i länder där sjukdomen har påvisats.

Symtom
Vid brucellos är spontana aborter det mest typiska symtomet hos hund. Dessa uppträder vanligen i slutet av dräktigheten. Eftersom spontana aborter generellt är ovanliga hos hund, finns det all anledning att vara extra uppmärksam och ta reda på orsaken om spontana aborter ses efter parning med en utländsk hund. Efter att tiken har aborterat får hon en brun eller grågrön flytning under en till sex veckor.

Det förekommer också störningar tidigare under dräktigheten med tillbakabildning av foster. Om störningarna sker tidigt är det enda som syns utåt att tiken går tom. Vanligen fortsätter tikar som är infekterade med brucellos att löpa normalt och de kan emellanåt också få normala kullar.

Brucellos angriper könsorganen även hos hanhund. Vanligast ser man hos hanhund inflammation i bitestikeln och infertilitet. Testiklarna kan tillbakabildas och bli små. Ibland blir hanhundarna irriterade och slickar ihärdigt så att de får sår på huden över testiklarna. Kroniskt infekterade hundar får vanligen dålig spermakvalitet.

Infektioners påverkan på hanhundens fruktsamhet
Brucella canis är en bakterie som specifikt angriper testiklar och bitestiklar. Även andra infektioner kan påverka fruktsamheten hos hanhund. Vissa bakterieinfektioner kan frisätta bakteriegifter som leder till nedsatt produktion av hanligt könshormon, testosteron, från testiklarna. Den effekten är vanligen övergående, men testosteron påverkar spermiebildningen, och man kan se att antalet defekta spermier ökar. Det är också väl känt från flera djurslag att en hög temperatur (feber) i sig skadar spermabilden. Skadorna man ser på spermabilden är beroende av hur lång tid temperaturen är förhöjd.

För att kontrollera hanhundens fruktsamhet tas ofta ett spermaprov. Eftersom det tar ett par månader för en spermie att bildas, kan förändringarna ses lång tid (ett par månader) efter perioden med förhöjd temperatur, om det är de första stadierna i spermiebildningen som har skadats. Övergående febertoppar kan vara svåra att komma ihåg. Eftersom förändringarna som orsakas av feber vanligen är övergående, så kan ett upprepat spermaprov efter ytterligare ett par månader vara lämpligt i fall där man misstänker att en försämrad spermabild beror på en tidigare infektion.

Sammanfattning
Fortplantningsproblem kan orsakas av både specifika och ospecifika infektioner. En specifik infektion som finns i landet är herpesvirus. Herpesvirus kan smitta vid parning, men även via noskontakt. Herpesvirus kan ge problem med tidig valpdödlighet, men också orsaka störningar tidigare under dräktigheten. Brucella canis är en bakterie som smittar via parning och orsaker fortplantningsstörningar. Den finns inte i landet. Andra bakterier kan ibland orsaka infektion i könsorganen. Hos hanhundar kan feber ge försämrad spermakvalitet.

Bodil Ström Holst

Docent BODIL STRÖM HOLST är veterinär och arbetar vid Institutionen för kliniska vetenskaper vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala.

Det finns många möjliga orsaker till att hundar har nedsatt fruktsamhet. Veterinär BODIL STRÖM HOLST redogör för några av de smittämnen som kan ligga bakom fruktsamhetsproblem hos hund.

Artikeln är publicerad med tillstånd av författaren samt Doggy Rapport.