Denna text skulle jag naturligtvis inte skriva då ämnet är känsligt men kan inte låta bli.
Vi svenskar älskar hundar. I vart femte hushåll bor det en hund. Vi mår bra av att ha hund, vi får röra på oss och har någon att tycka riktigt mycket om och som alltid finns där för oss.
Men hur har hunden det? I det här fallet tänker jag i första hand på hundar som lever i familjer med barn.
Tråkiga erfarenheter
Familjehunden har det inte alltid så lätt.
Under tio år som instruktör har jag sett det hända, om och om igen. Hur en glad
och positiv valp förvandlas till en ouppfostrad hund som vill ifrån sin ägare.
Man ser hur den tidigare så glada familjen sakta men säkert ger upp för de hade
ingen aning om att det skulle vara så jobbigt och så svårt att ta hand om en
valp. Men vad trodde de? Att de skulle ske under några varma sommarmånader när
det tar minst ett år av envetet och konsekvent tränande för att få en trevlig
familjehund oavsett vilken ras man valt.
Man kan självklart vända på det och säga vilken usel instruktör som inte lyckas bättre med sina kursdeltagare och visst kan det vara så. Men det är inte så enkelt, för de som lever med sina hundar utan barn och där en person har hand om hundens fostran där går det oftast jättebra. Det är när flera personer är inblandade i hundens fostran som det går mindre bra och ibland riktigt illa.
I början är alla glada
När valpen hämtas hem är alla glada och det dagliga livet planeras efter den
nya lilla valpen. Hela familjen är ofta involverad och alla tjatar om vem som
ska få gå ut med den lilla valpen. Valpen som egentligen borde få ta det lite
lugnt.
I början när valpen är liten och söt och det är sommar gås det många små trevliga promenader. Barnen är ivriga att visa upp sin nya gulliga valp och deras kamrater vill också gärna vara med valpen.
När det gått en tid och valpen blivit en del av vardagen och den inte är lika gullig längre blir den besvärlig och hittar på vanliga valphyss, såsom att hitta barnens leksaker och tugga lite på dem.
Alla ska träna valpen
När det är dags för valpkurs vill ofta både vuxna och barn vara med vilket är
bra. Som du säkert vet så underlättar det för valpen om alla i familjen gör på
ungefär samma sätt.
Vartefter kursen fortlöper och höstkvällarna blir kyligare så stannar barnen ofta hemma och kvar står en ensam mamma eller pappa. Barnen som tjatat så länge på en hund är nu inte lika intresserade längre. Och valpen har i regel också tröttnat på barnen så det är ömsesidigt.
Ensam hemma eller dagis
Idag är det vanligt att man löser passningen av hunden med hunddagis vilket kan
vara mycket bra för många hundar. Men många får vara hemma ensam alltför många
timmar om dagen.
När så alla kommer hem till den unga hunden som nu kanske kommit in i trotsåldern och som är pigg efter en lång inaktiv dag kan den då av familjen upplevas som jobbig. Det kan bli mycket nej och fy och för lite positiva hundaktiviteter. Det är inte så konstigt att en uttråkad hund tar tillfället i akt och sticker iväg när den kommer lös.
Ingen lydnad
Det är jobbigt att leva med en hund som inte lyder. Promenaderna blir till
dragkamper och ett evigt nejande och slit i kopplet. Att släppa hunden är många
gånger inte att tänka på. Är det dessutom en stor hund som blir stark klarar
barnen inte av att promenera med den.
Man kan inte begära av barn, hur stora de än är, att de ska ansvara för hundens välbefinnande, ansvaret har alltid föräldrarna.
Min erfarenhet är att familjehundar ofta är hänvisade till att springa lösa på den inhägnade tomten eller att tillbringa promenaderna i flexikoppel. Möjligtvis kan de släppas ihop med några hundar för en lekstund.
Med en olydig hund följer också en sämre relation med hunden. Det är klart att om man ofta är i konflikt med sin hund så hamnar man lätt i en ond cirkel. Medan om man har en lydig hund så är det mesta enkelt och trevligt och relationen blir därefter.
Det är lättare när man är
själv
Vem ska fostra valpen till en trevlig vuxen hund? Ju fler kockar desto sämre
soppa heter det och detsamma gäller när man ska fostra en valp.
När det är en person som har hand om hunden jämnt så går det ofta bättre med både lydnaden och med kontakten mellan ägare och hund.
Hur har familjehunden
det?
Hur ser hundens dag ut? Får den vara
tillsammans med sin flock större delen av dygnet? Får den gå en långpromenad
och flera kortare promenader varje dag? Får den springa lös i skog och mark
(när så är tillåtet)? Får den roliga utmaningar i form av lek och träning av
sin familj även när den är gammal?
Är det en trött och nöjd hund som somnar in om kvällen? Eller?
Allt ovan har jag sett hända allt för många gånger. Men tack och lov finns det familjer där allt går jättebra och hunden mår utmärkt. Där bor det i regel en mycket hundintresserad och driven förälder som tar huvudansvaret för valpen och lägger ned mycket tid och energi på att fostra, älska, aktivera och sätta gränser för både hund och barn.
Vad krävs av en hundägare?
- Att man har gott om tid för hunden.
- Att man engagerar sig i hunden alla dagar.
- Att man tränar sin valp lite varje dag.
- Att man har tålamod och är konsekvent.
- Att man aktiverar en aktiv hund.
- Att motionera hunden varje dag.
