Året var 1997 och jag köpte min första golden retriever Smilla. Jag var en 37 år gammal/ung stadsbo som längtade ut ur de högklackade skorna och stadsliv och ville ut i skogen, helst med en häst, men det fick bli en hund. Vips var jag med en vild och glad goldenvalp. En gammal ridtjej som tänkte att detta fixar jag lätt som en plätt. Men så enkelt var det inte, men för det mesta var det mycket roligt.
Det viktiga ledarskapet
Det handlade mycket om ledarskap då, ve om valpen fick för sig att den var flockledare, detta måste hindras till varje pris. Så var det även innan Cesar Millan hittat ut i tv-rutan.
Den lilla valpen skulle sitta och vänta på varsågod innan hon fick börja äta, hon skulle sitta och titta och vänta frikommando för en massa saker såsom:
- innan hon fick bada
- innan hon släpptes lös
- innan hon fick sitt tuggben
- innan hon fick gå ut genom ytterdörren
- innan hon fick hämta en apport
Listan kan göras beklämmande lång. Nu överlevde min goldentik denna behandling och hon blev en mycket lydig hund som jag kunde lita på i alla situationer. Och ledarskapet hade vi aldrig några problem med och vi hade en härlig relation även om hon älskade husse mer än mig.
Att lyssna på förebilder
Eva Bodfält var en av mina första förebilder när det gäller hundar. Och hon var i sin tur mycket inspirerad och upplärd av Anders Hallgren. Så jag läste förstås varenda ord som Anders H hade skrivit i alla sina böcker. Jag sållade väl en del bland de skrivna orden men det mesta följde jag, som det infernalisk korkade rådet om hur man korrigerar en hund.
Att läsa paragrafer
Hade man en hund som gjorde något otillåtet skulle man sätta sig ned mittemot hunden och ta tag i hundens kinder och lågt börja gräla på hunden medan man samtidigt tittade den i ögonen. Arma Smilla fick många paragrafer lästa för sig men till ingen nytta, men hon lärde sig ändå vad som var ok och inte ok att göra.
Mitt ledarskap idag
Jag lever idag med två glada golden en 2-årig tik och en 6-årig hane och tänker aldrig på nåt ledarskap och kräver inget av dem direkt mer än att de ska komma när jag kallar på dem och ha lite allmänt hundhyfs.
En av mina tidigare hanar fick även hanen hel dröser paragrafer lästa för sig i sin ungdom och var som Smilla tvungen att sitta och vänta på ett varsågod innan någon aktivitet startade. Även han överlevde och blev en mycket lydig och glad hund, men han kunde sticka iväg för att hälsa på en trevlig människa och jag lät honom komma undan med det.
Med mitt ledarskap idag vet jag inte vart det är, det känns som det finns där men är i en lightversion. Min yngsta tik som i sanning varit en prövning att leva med emellanåt är numera ganska lydig. Hon har sällan behövt sitta och vänta på varsågod och har aldrig fått en paragraf uppläst för sig. Men det har gått bra ändå.
Det som får mig att fundera är skillnaden som jag fostrat mina tidigare fem golden, och med den sista tiken Kajsa som älskar mig något kopiöst. Hon finns alltid vid min sida och jag behöver aldrig upprepa ett kommando två gånger. Säger jag att nu kan du få komma upp i soffan så hoppar hon upp direkt men går även ned direkt när jag säger att nu får du gå ned. Hon är alltid uppmärksam på det jag vill och visar sin kärlek på många olika sätt men är aldrig klängig.
Ledarskap light
- avled valpen istället för att korrigera den
- var alltid vänlig men bestämd om så krävs
- var tydlig i all kommunikation
- lär hunden vad NEJ är och använd det sparsamt
- var konsekvent
- kräv inte något som hunden inte kan, lär den istället
- lek och skratta mycket med din hund
- ha tålamod
Till eftertanke
Jag skulle kunna skriva om en massa, för er helt ointressanta saker, som skiljer Kajsas beteende mot mina andra hundar men jag ska inte trötta ut er med det. Men jag konstaterar att även om mina andra hundar har visat mig stor uppskattning så kommer ingen i närheten av Kajsas kärlek till mig och jag kan inte sluta tänka på om det hade med min iver att befrämja det viktiga s.k. ledarskapet att göra. Men jag tröstar mig med att man lär så länge man lever.
Man kan väl ändra sig
Min hundnestor Eva Bodfält säger så ärligt och bra; man kan väl ändra sig. Det hon lärde ut för 20 år sedan är inte desamma hon lär ut i dag och jag håller med. En del av det jag trodde på för 15 år sedan tror jag inte på idag. Utvecklingen går framåt och alla de nya eller gamla träningsmetoder går säkert att förbättra så att kommunikationen med våra fyrbenta vänner ska bli så bra som möjligt.
