Lycka kan visst köpas

Det sägs att lycka inte kan köpas för pengar. Men det är inte sant. Har man runt 15 000 kronor att spendera kan man köpa lyckan i form av en goldenvalp med nödvändiga tillbehör (försäkringar, vaccinationer, mat, koppel och leksaker kostar mer än vad man kan tro).

Jag har försökt att intressera mig för andra hundraser, men det är alltid någon egenskap som jag hakar upp mig på. Allt ifrån att rasen är för stor, för liten, har för mycket päls eller för lite päls till att rasen har egenskaper som jag inte vill ha, såsom vakt eller reservation. Det är golden retriever för hela slanten för min del, rasen passar mig perfekt.

Det är drygt tre år sedan sist jag hade en goldenvalp och jag har tydligen både förträngt och glömt bort hur härligt det är. Jag är ett stort leende från morgon till kväll.

Att bli överfallen 100 gånger om dagen med massor av pussar och valpkel, borde kunna bota vilken dysterkvist som helst. Med en valp i huset skrattas det mycket. Min man som anser att två är ett bra antal hundar och att fyra således är två för mycket ler också mycket åt valpen, men mest åt sin skrattande fru.

En god vän som har två shih-tzu hävdar med bestämdhet att livet inte är värt att leva, om man inte har hundar omkring sig och en ny valp lite nu och då. Jag är beredd att hålla med henne.

När man får hem en valp och ser hur den snabbt gör sig hemmastadd och faller in i flockens rutiner, bara det kan man glädjas åt. Att träna en busig och glad valp hör även det till livets glädjeämnen. Att lära in apporteringens grunder mjukt och fint och se hur valpen förstår vad den ska göra, det är en slags lycka för mig.

Visst busas det också en hel del, men nu för tiden tar jag det inte så allvarligt, utan flyttar undan de värsta frestelserna för valpen och avleder det andra buset. Nej och fy används bara om valpen gör något som kan vara farligt.

Efter att ha haft fem goldenvalpar under loppet av snart 12 år, har jag väl fått en viss vana och det underlättar valplivet betydligt. Jag oroar mig inte på samma sätt längre. Men precis som när jag hämtade hem Smilla för snart 12 år sedan, kan jag idag sitta och titta på lilla valpen när hon tryggt sover på rygg.

Mina två äldre hundar bryr sig inte om valpen. De nonchalerar henne bara och valpen behandlar dem med den största respekt utan att de på något sätt har tillrättavisat henne. Min snart fyra-åriga hane är däremot en rolig och snäll lekkamrat och honom kan man behandla lite hur som helst. Jag förundras över att han inte säger ifrån, men han är tålig och leker med henne försiktigt så länge hon vill.

Jag borde nonchalera valpen mer, men jag struntar i det. Den dag hon inte lyssnar på mig kan jag väl göra det. Nu njuter jag och kelar för fullt, men bara när valpen kommer till mig. Jag går aldrig efter valpen eller ropar på den för att kela, någon måtta får det vara även för mig. En liten varning! Jag är väl medveten om att ovanstående text kan uppfattas som att det är hur enkelt som helst med rasen golden retriever. Men jag vill bara häva ur mig den lycka som en goldenvalp ger mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.