Nu finns hon inte mer – Vera

Ett hundliv är kort, alldeles för kort. Vera blev 11 år och förgyllde tillvaron för alla som träffade henne. Och för mig blev hon mycket speciell.

Jag träffade Vera för nio år sedan då hon hade sin första kull valpar i magen och jag var en valpspekulant.

Hos kennel Rossmix fanns just då två dräktiga tikar, Vera och hennes trevliga mamma Wagga. Men jag föll pladask för Vera. Jag har träffat många trevliga goldentikar, men för mig har Vera alltid varit nummer ett. För mig blev hon den optimala goldentiken.

Vera heter egentligen SU(u)CH Rossmix Please Be My Dream. Veras titel visar att hon hade tre cert från utställning. Och visst var hon en fin tik, men hon var kanske ingen klassisk skönhet. Hon var grov och kompakt men hade massor med charm, attityd och glimten i ögat.

Och som hon kunde föra sig i en utställningsring. Hon kunde stå fritt med glatt viftande svans och spetsade öron hur länge som helst bara man hade lite godis i fickan.

Hon tyckte även om att springa i utställningsringen. Bara man rättade till halsbandet så ville hon iväg. Vera var en tik som bara blev bättre ju mer hon fick springa och hon sprang i regel framför sin matte Helene som fick skynda på för att hinna med.

Vera var en tik som hade massor av tåga i sig. En tåga som hon även överförde till sin avkomma. Vera fick tre kullar under sitt liv. Hon var en bra mamma om än ibland lite distraherad då det lagades mat i köket. Och i köket ville hon alltid vara och det var där hon för det mesta tillbringade sin tid. Vera var en snäll och tålig tik som sällan sade ifrån. Men om någon klev på hennes fötter blev hon arg och fräste till. Hon var mycket rädd om sina fötter.

För övrigt såvar hon en frisk hund. Vad jag vet var hon aldrig sjuk förutom någon enstaka öroninfektion och ett blodöra på gamla dar. Under det sista halvåret tappade hon sin hörsel, men var lika glad ändå. Hon ville inte heller alltid följa med på promenaderna den sista tiden utan hon gick in och ut som hon ville.

Men för 14 dagar sedan var det en solig frusen lördagsmorgon och Helene och jag skulle ta med ett gäng hundar till fälten, föreslog jag att vi tar bara med de gamla tikarna (Vera, Debbie och Smilla) och de unga hundarna. Och Vera ville följa med och försökte ta sig in i bilen. När man har riktigt gamla hundar slösar man inte steg på att ta sig till skogen utan sparar på dem och tar bilen till promenaden.

Jag är glad att vi tog den promenaden och att jag fick se Vera strutta runt över fälten i solen och rulla sig och må riktigt gott. Helene hade med sig kameran och jag tror att hon fick en del bra bilder på Vera.

Att mentalitet är ärftligt vet vi och det är jag glad för. Jag har en son efter Vera som är sin mamma upp i dagen. Han är lika trygg, positiv, social, intelligent, nyfiken, matglad och har samma goda tåga i sig som sin mamma. Han till och med låter som sin mamma om mornarna. Vera kunde sjunga och gala och det gjorde hon dagarna i ända.

Men nu är det slutgalet och det har blivit tyst på kennel Rossmix. Det är tyst trots snarkande mopsar, tjattrande fåglar, mjauande katter, steppande labradorer och svansdunkande golden samt ringande telefoner. Det är tyst på Höganloft, nu när Vera inte längre finns. Jag kommer att sakna henne mycket och länge.