Då både golden- och labrador retriever och schäfern är numerärt stora raser ser man dem ofta ute på gatorna och i skogen. Något jag noterat är att retrievern, ofta men inte alltid, är glada och sociala hundar men rätt olydiga medan schäfern inte är lika social mot andra men ofta lyder sin ägare och går fint i kopplet.
Det är sällan man ser en schäfer på promenad iförd sele och flexikoppel. Bland retrievers är det en vanlig syn, i alla fall där jag bor. Det är inget fel med flexikoppel eller sele men ofta används de för att hunden inte kan gå ordentligt i koppel och inte kan släppas lös, vilket måste vara tråkigt för både hund och hundägare. En schäfer går i allmänhet fint i löst hängande koppel men det finns naturligtvis undantag.
Kan man jämföra en retreiver med en vallhund? Det är stora skillnader mellan rasgrupperna. Schäfern är från början avlad för att valla och golden/labradoren för att apportera fågel. Men när det gäller vanlig vardagslydnad är det inte någon skillnad – de är båda intelligenta hundraser och de kan tränas till mycket.
En förklaring kan vara att de som väljer att köpa en vallhundsras som t.ex. schäfer vet att det är hundar som måste tränas både för att må bra och för att vara trevliga, och de flesta som väljer schäfer gör det för att de vill ha en hund att träna. Men oavsett vad de väljer att göra med sina hundar så lär de hundarna vardagslydnad. De ska kunna gå i koppel utan att dra, komma på inkallning och lyda ett nej samt kunna sitta och ligga på kommando och kunna hälsa på folk utan att välta vederbörande.
Retrievern köps ofta som sällskapshund. Många är de familjer, min egen inkluderad, som väljer retriever för deras trevliga egenskaper, som jag inte behöver rada upp här. Men varför har vi så många ouppfostrade retrievers? Är rasen svårdresserad? Nej, de är lättlärda, de lär sig snabbt bara de förstår vad de ska göra.
Några exempel; Om en hund tillåts att dra sig fram i kopplet för att hälsa på en mötande hund så lär den sig snabbt att bara den drar ordentligt så får den det de vill. Om hunden får en godbit från matbordet lär den sig genast att sitta och tigga.
Det är lätt att lära in ej önskvärda beteenden men det precis lika lätt att lära hunden att inte dra i kopplet och att inte tigga genom att inte tillåta att hunden drar sig fram i kopplet samt att inte ge den mat från matbordet. Hunduppfostran är inte svårt, mycket handlar om sunt förnuft och det finns många likheter med barnuppfostran.
Några viktiga hörnstenar när man fostrar en ung hund är; konsekvens, tydlighet, ledarskap och samarbete.
Att vara konsekvent är mycket viktigt när man uppfostrar en hund. Om man åter jämför med schäfer så är det ofta en enmanshund vilket underlättar hundträningen. En ägare och en tränare som hela tiden gör på samma sätt. Det gör det enkelt för hunden att förstå.
Hundar som lever i familjer med både husse, matte och lillhusse och lillmatte har det inte lika lätt. Husse gör på ett sätt, matte på ett annat och barnen gör kanske lite hur som helst.
Är man flera som bor tillsammans och tar hand om hunden är det viktigt att så mänga som möjligt i familjen sätter upp gemensamma riktlinjer för vad som gäller. Många hundar har även en dagmatte/husse och det är viktigt att även den personen är insatt i hur familjen behandlar hunden.
Några situationer man kan prata om i familjen är:
- Får hunden få vara i möbler och sängar och hur gör vi om vi hittar hunden där?
- Får hunden tigga vid matbordet?
- Hur gör vi om hunden stjäl mat?
- Får hunden få dra sig fram i kopplet till andra hundar?
- Får barnen gå ut med hunden?
- Är barnen stora nog att kunna hantera möten med andra hundar?
- Hur gör vi om hunden skäller?
- Hur gör vi när det ringer på dörren och vi får besök?
- Får hunden hoppa när den hälsar på andra människor?
- Hur gör vi när valpen/unghunden hittar på något bus?
- Hur gör vi när hunden tar något som den inte får bära eller tugga på?
- Hur gör vi när hunden inte kommer när vi ropar på den?
Det här är bara några frågor, det finns massor med andra för en familj att diskutera och komma överens om. Huvudsaken är att så många som möjligt i hundens omgivning gör på samma sätt hela tiden – då förstår hunden och inlärningen underlättas.
