Pensionär, bästa tiden för hund

Text: Lisbet Helleberg.

Kan man skaffa en ny hund när man är nybliven pensionär? Javisst! En stor, stark golden retriever som kräver en massa motion och ett aktivt liv? Javisst! Ett bättre sätt att hålla sig i form och ha en rolig och meningsfull vardag finns inte!

Jag skulle snart fylla 65 när goldenvalpen Sigge kom in i vårt liv. Husse hade precis fyllt. Det var en perfekt tajmning. En ny liten valp som skulle fostras och sysselsättas och en hundglad matte med en massa tid att fritt förfoga över.

Att det skulle vara en golden var självklart. Något annat fanns inte i våra huvuden. Sigge är vår fjärde golden och antagligen den sista om man ser lite realistiskt på tillvaron och den skenande tiden.

Tre goldentikar har vi haft. Kvar var Smilla, 9 år. Hon behövde ett ”syskon” och en lekkamrat och vi behövde en ny valp att sysselsätta oss med. Vi hade tänkt oss en tik, förstås. Vi har aldrig haft annat än tikar, oavsett ras. Men vi föll pladask för hanvalpen Sigge och för hans charmiga pappa. En djärv utmaning kan man tänka, att skaffa en stark hanhund när man själv inte är så stark längre. Men en härlig utmaning – och nyttig!

Andra vänner i samma ålder som också mist en kär golden valde hund i en mindre storlek när de köpte ”pensionärsvalp”. De har det visserligen lite lättare när den ivriga hunden drar i promenadkopplet, men knappast roligare.

Ibland kan jag naturligtvis fundera på om det var rätt att skaffa en intensiv, motionsglad och urstark hane. En bamsekram av hanen får mig genast på andra tankar. Naturligtvis var det rätt! Ett sådant jättetrevligt hundliv vi fått tillsammans! En sådan härlig och innehållsrik vardag – och helgdag med förresten – vi har.

Eget schema
Att vara pensionär är ju att fritt förfoga över sin tid. För första gången i livet har man chans att bestämma vad varje dag ska användas till. Man lägger själv sitt schema. Aldrig förr har jag kunnat lägga så mycket tid på en hund som jag gjort med Sigge. Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle vara så kul och ge mig så mycket.

De första månaderna gjorde vi naturligtvis bara småsaker, korta stunder åt gången. När han var ett tre – fyra månader gick vi på kortkort promenad och tränade lite sitt och kom och ligg på en gräsmatta alldeles i närheten. Sigge fick lära sig att lystra till sitt namn, gå i koppel och gå lös på en stig. Vart efter tiden gick blev den där kortkorta promenaden längre och längre. Men jag var oerhört noga med att inte övermotionera honom i min iver. Jag följde noga de motionsråd för valpar som Åsa Lindholm ger i sin utmärkta bok om golden retriever. Femton minuters promenad när valpen är fyra månader, 30 minuter när den är ett halvår. Så höll vi på ett par gånger varje dag.

Vi gick på valpkurs och på unghundskurs och fortsatte med en prova-på-kurs i viltspår när han blev lite äldre. Vi gick klickerkurs och kontakt- och vardagslydnad. Vi hade hur mycket tid som helst att träna på allt det vi lärt oss. Och att repetera det. Om och om igen.

Eftermiddagsträning
När Sigge kom upp i slyngelåldern blev det av nöden mer intensiv träning. Jag bestämde mig för att ha en eftermiddagslektion med honom varje dag. På morgonen eller snarare förmiddagen går husse och jag en rejäl promenad i skogen med Smilla och Sigge. Vi är ute cirka 1.5 timme och en sådan morgonpromenad kan man ju inte klara av när man jobbar och har tider att passa och schema att följa. Det är en sådan otrolig frihet. Skiner solen tar vi kaffe och ryggsäck och är ute minst ett par timmar. Sådana vardagar fick ju aldrig våra andra hundar. Och får kanske heller inte de flesta hundar idag.

Efter lunch och ett par timmar vid datorn är det dags för Sigges och min träningstimme. Vi tränar på det mesta – och det behövs! Gå lös i lagom takt. De får vi nog träna livet ut! Lyda på ”kom” och på ”stanna” och framförallt på ”sakta”. Vi gör en massa roliga saker också. Leker kurragömma, hoppar på stenar, balanserar på nedfallna träd. Eller så lägger jag ett spår. Nyligen började vi med rallylydnad – eftermiddagskurs – det tränar vi på gräsmattan när vi har lite tid över.

Njutningsmedel
Hundpromenaderna och eftermiddagsträningen (det är inte lika ambitiöst som det låter!) har blivit mitt livselixir. Ett behov. Jag har fått en ny vardag fylld med livskvalitet. På kuppen har jag blivit två storlekar mindre. Och det hade jag aldrig blivit om jag inte varit nybliven pensionär med en massa fri tid att själv förfoga över. En ny valp eller unghund är världens bästa bantningsmedel. Och njutningsmedel! Rekommenderas å det varmaste!

På minussidan finns förstås det där med åldern. Varken jag eller husse blir väl starkare med åren. När Sigge är 10 år fyller jag 75 – hemska tanke! Det är bara att hoppas att jag är lika pigg och rask som nu och varför skulle jag inte vara det med all motion som jag får? Man får inte ta ut några olyckor i förväg! På plussidan är förstås att Sigge säkert är en ganska lydig hund när han är 10. Så lydig och trevlig att en 75-åring klarar av honom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.