När vi hämtade Smilla fick vi med oss ett kompendium från uppfödarna. Det innehöll tydliga anvisningar om hur valpen skulle skötas. Där stod också när, var och hur vi skulle utfodra vår växande valp. Som alltid följer jag givna instruktioner och särskilt om de är skriftliga. Det ligger i min natur, men inte i husses.
Jag följde anvisningar om hur Smilla skulle äta och det fungerade bra i ca två månader. Fyra månader gammal ville Smilla själv bestämma vad hon skulle äta. Hon ville inte ha sin hundmat men gärna korven och köttbullarna jag använde som träningsgodis. Dessutom försåg hon sig gärna med allahanda godsaker hon själv kunde hitta på marken.
Jag ska inte plåga er med vad hon åt men det var äckliga grejer. Men sin mat ville hon inte ha.
Husse: Tag bort maten. Låt henne bli hungrig. Hon äter till slut.
Matte: Men tänk om hon envisas och blir ful på kuppen. Jag vill inte ha en spinkig tik med krum rygg och fula spindelben.
Husse: Ju mer du håller på desto värre blir det.
Matte: Jag tror jag lägger i lite gotta i hennes mat istället. Vad som helst bara hon äter.
Husse: Smilla kör med dig märker du inte det?
Matte: Hur ska en liten valp kunna köra med mig? Hon är bara lite kräsen, som jag.
Så där höll jag på i två år med Smillas mat. Hon åt sin mat bara det var lite godsaker i och hon blev inte mager och fick inga fula spindelben. Däremot körde hon kanske lite med sin matte.
Tio år senare
Nu vet jag att det finns två slags uppfödare. De som säger; tag bort maten om
valpen inte äter. Ge valpen inget annat. Valpen äter till slut. Det handlar om
ledarskap.
Sedan finns det de som säger; Stoppa ned något gott i maten. Det är viktigt att valpen äter när den växer. Dessutom brukar det vara övergående. Gör inget problem av det.
Hur jag gör idag? Jag stoppar fortfarande ned lite smask i hundmaten om valpen inte äter. Och nu vet jag att det är övergående och mitt ledarskap försvinner inte för att jag klipper ned lite skinka i hundmaten.
