Trots allahanda valp- och fortsättningskurser respekterade inte Smilla varken mitt eller husses nej och detta var ett bekymmer. Enligt både uppfödare och kursledare var vi för mesiga när vi korrigerade henne. Men hur mycket skulle vi behöva ta i för att få henne att förstå.
Vi hade vid ett flertal tillfällen tagit tag i henne men hon blundade bara och slingrade sig loss och skakade på sig och skuttade obesvärat vidare. Det var inte riktigt den effekt vi ville ha.
Varning för provocerande text. Men så här gick det till anno 1998. Idag skulle vi göra annorlunda.
På jobbet hade vi en granne, Arne, som födde upp flatcoated retriever och som jagade med sina hundar. Han erbjöd sig att hjälpa till med att gillra en fälla för snart ett-åriga Smilla. Husse och Smilla skulle komma gående över en kulle i skogen och där skulle även Arne och han hund komma gående. Husse skulle då säga ett bestämt nej till Smilla om hon skulle rusa fram emot Arne och hans hund.
Givetvis stack Smilla iväg mot Arne och hans hund trots att husse gormade NEJ. Arne fick tag i Smillas halsband och maken sprang fram och lade nu på Arnes inrådan bryskt ned Smilla på sidan. Nu skulle hon ligga där fram till att hon hade lugnat ned sig och visat tecken på underkastelse i form av bakåtstrukna öron, långa mungipor med det viktigaste av allt att hon var fullständigt avslappnad i kroppen och inte på något sätt kämpade emot.
I hela 20 minuter låg husse på Smilla innan hon gav upp och slutade att kämpa emot och slog med svansen. Till saken hör att husse på inget sätt slog eller gjorde Smilla illa. Han höll bara fast henne och var helt tyst. Han fick inte heller titta henne i ögonen.
När hon låg helt stilla och avslappnad var avlägsnade sig husse från henne och lämnade henne. Han fick order att kalla på henne och att ömka henne lite när hon kom. Husse gullade och ömkade henne vilket förstärkte obehaget för den nu mycket olyckliga Smilla
Sedan den dagen har vi aldrig haft några problem med varken nej eller att hon smiter från oss.
Hon fortsatte att vara den glada hund on var innan men nu respekterade hon ”nej” och ”kom” vilket gjorde hundlivet så mycket trevligare för både Smilla och oss.
Att notera
Smilla är den enda hund som vi har behövt agerat så med. Med våra andra hundar har vi aldrig behövt ”lägga ned” som vi gjorde med Smilla. Men Smilla var en stadig tik och våra andra hundar är hanar och vi upplever att de är betydligt fogligare. Det var drag i vår Smilla och det skulle vi inte vilja vara utan.
