Det var jag som ville ha hund. Det var jag som försökte göra allting rätt. Det var jag som var pedagogisk. Det var jag som hade erfarenhet av hästar och var uppväxt med hundar. Det var jag som gick alla hundkurser. Och så blir Smilla husses hund. Han som inte läst en bok och knappt klappat en hund innan Smilla kom.
Maken brydde sig inte om böcker utan förlitade sig helt på sin intuition och känsla och hanterade Smilla som han tyckte. Och Smilla valde husse före mig.
Det var husse hon lydde. Och det var husse hon älskade. Jag var en kul kompis som hon gärna lekte med, men det var husse som blev hennes ledare och trygghet.
Husse hade dock en fördel före mig. Han hade hand om henne hela dagarna. Medan jag satt som informatör på bankens marknadsavdelning.
Husse som driver en rörfirma hade med sig Smilla överallt. In på byggmöten ute på byggen. In hos stora byggbolagens konferensrum. Byggsvängen verkar inte vara så allergiska av sig för det var aldrig någon som hade invändningar mot att Smilla alltid var med.
När jag efter att ha informerat dagen lång längtade jag efter Smilla och ville göra saker med henne var det bara att inse fakta. När kvällen kom var både husse och Smilla trötta och de somnade sött ihop.
Husse som tidigare sagt ”absolut inga hundar i sängen” kallade på Smilla varje kväll och lyfte upp henne i sängen.
Men det ena utesluter inte det andra. Vi fann varandra till slut Smilla och jag, men det tog ett tag. Men husse är hennes stora kärlek.
När Smilla var två år sade jag upp mig från mitt informationsarbete och tog hand om husses företags ekonomi på deltid istället. Det gav mig möjlighet att vara med hundarna som snart blev tre till antalet.
Jag valde hundarna före en s.k. karriär och det valet har jag aldrig ångrat. Var sak har sin tid. Att gå på möten i dräkt och högklackat och att gå i skogen i gummistövlar. Jag drar hellre på mig hundkläderna och går ut i skogen med hundarna. Andra får vara välklädda och informera om det ekonomiska läget i världen.
