Smilla installerade sig snabbt i vårt hus och på tomten i Öregrund. Hon hittade även ner till vattnet snabbt (ca 25 meter från huset). Även att åka båt var helt ok. Hon var helt enkelt en mycket cool valp som fann sig i det mesta.
När vi tog vår första tur in till Öregrund med båt hoppade hon upp på kajen och hälsade på alla som ville hälsa på henne. Inget tycktes rubba den valpen. Vilket kan tyckas bra men som även kan ha sina baksidor vilket vi snart blev varse.
Hemma på tomten hittade hon på allahanda aktiviteter som att gräva hål i gräsmattan eller gräva ur en stubbe alternativt springa ner till havet för ett litet dopp. Hon klarade sig bra på egen hand och tycktes inte behöva oss vilket vi tyckte var lite märkligt.
Anfaller och bits
När hon tröttnat på allahanda aktiviteter brukade hon anfalla närmaste person
med långbyxor. Hon kastade sig fram bet tag i byxan och drog, slet och morrade.
Vi stod frågande inför fenomenet Smilla. Skulle en goldenvalp vara så här?
Jag slog i böckerna och instruerade husse att vi bara ska stå stilla och vänta på att hon slutade. Jaha sa husse och gick ut och blev anfallen av Smilla. Husse hade inte för avsikt att vänta utan puttade till henne helt lätt och gick lugnt vidare.
Efter den lilla övningen så anföll hon aldrig husse utan koncentrerade sig nu enbart på mig. Jag ville göra som det stod i böckerna och vara pedagogisk så jag höll ut. Ända tills en dag jag fick nog och gjorde som husse. Jag puttade till henne helt lätt (nej, det var inte misshandel) och gick vidare utan att se på henne. Efter det försvann hänga i benet, bitandet och morrandet.
Aj, det gör ont
Samma sak var det med att bita oss i händerna. Husse bet hon aldrig och mig bet
hon titt som tätt. Jag provade att skrika till och resa mig upp och gå min väg.
Men då gick hon bara åt andra hållet och hittade på något annat. Och vi som
skulle samarbeta på sikt! Vadå ”will to please”. Var är du följsamma
valp?
