Slutet av sommaren 1997 gick vi vår första kurs ihop Smilla och jag.
Tyvärr påtalade tre brukshundklubbar att deras kurser var bara för bruksraserna. En liten goldentik, var på den tiden, inte välkommen. Vi hittade dock Hundens Hus och gick på valpkurs i Tegnérlunden, mitt inne i Stockholms city istället.
På kursen träffade Smilla sin första hundkamrat, Myris som var en grand danois-tik. Hon var tre gånger så stor som Smilla men det fann varandra direkt.
Myris matte var polis och precis lika nervös och svettig som jag. Vi blev också snabbt kompisar.
Jag som är van att informera slogs av hur allvarliga kursledarna var. Jag minns att jag tänkte att detta med hunderi borde man kunna lära ut lite lättsammare.
Att stå och vänta på att det blev vår tur att göra en övning in för alla andra var rena pinan för mig.
Myris matte och jag skojade om att vi skulle ta lite lugnande medel innan kurstillfällena för så nervösa var vi. Den känslan försöker jag att minnas när jag själv håller i en valpkurs. Jag är långt ifrån den bästa hundinstruktören men jag vet att om man får hundägaren att skratta eller i alla fall le och ta det hela lite lättsamt då lättar nervositeten och man kan koncentrera sig mer på sin valp.
På kursen fick vi lära oss det vanliga; sitt och ligg, inkallning och stanna kvar. Det jag i efterhand hade velat lära min lilla valp var passivitet. På nästan alla hundkurser jag gått råder enbart aktivitet men att träna passivitet är viktigt speciellt om man har ett yrväder som Smilla.
Smilla var duktig. Duktigare är jag som nervöst fumlade omkring. När jag väl insåg att varken Smilla eller jag var helt obildbara kunde jag se att vi klara övningarna galant. Jag upptäckte att valpträning var riktigt roligt. Man kanske skulle satsa på tävlingslydnad.
