Grannen i Öregrund hade fått en kajak i födelsedagspresent och den ville jag provpaddla.
Det var en varm solig dag med inte allt för stora vågor ute till havs som jag äntrade kajaken.
– Håll nu i Smilla var det sista jag sa till husse innan jag for i väg. Hon kommer att vilja valla in mig. Jag tror att Smilla var ett år gammal då.
– Ja, ja. Stick iväg du, svarade husse.
Och så gjorde jag det. Att paddla kajak är ganska lätt och jag gled fram förbi kobbar och skär och vidare ut i Öregrundsgrepen.
När jag paddlat i ca en halvtimme var det dags att vända tillbaka. Det var då jag såg henne. Smilla kom simmande emot mig och vi var mycket, mycket långt ifrån land.
Jag kände paniken. Hon bara måste orka simma tillbaka då jag inte kunde ta upp henne i kajaken. Jag pratade glatt med henne medan vi tog oss tillbaka mot land. Inombord svor jag kraftiga eder som var riktade mot husse.
Nåja det gick ju bra. Men panikkänslan när jag såg henne så långt ut till havs och vetskapen om att jag kunde inte få upp henne i kajaken, den glömmer jag aldrig.
