Tänk att det fortfarande finns områden i den stora huvudstaden där man kan ha sin hund lös, kunna träffa andra hundar och hundägare. Och allt detta på stora fält nästan mitt inne i Stockholm.
När vi närmar oss de stora fälten och ser alla hundar och människor som finns där, ser det märkligt ut, som små rymdvarelser; allt är så stort, men inte folket och hundarna, de är bara som små prickar.
Vi tar de fyra medhavda hundarna, Olle, Asta, Totte och Gullan (åldersordning) i koppel och beger oss ut på det stora fältet vi har framför oss. Det blåser kallt, idag är våren inte alls i sikte.
Här gäller lite av naturens egen lag, de flesta släpper sina hundar, alla hundarna hälsar på varandra, en del leker och andra bara springer runt.
Förhoppningsvis är det bara snälla hundar som är lösa, men det kan man ju aldrig så noga veta. Om man, som vi, har några unga hundar med sig, är det extra viktigt att de får uppleva trevliga erfarenheter av främmande hundar. Speciellt viktigt är detta då det gäller unga hanar.
Asta släpper vi först, hon luktar och springer runt, hon är inte så intresserad av de andra, mest upptagen med att hålla koll på oss, lukta och springa. Hon kommer tillbaka till oss med jämna mellanrum. Gullan står näst på tur att få vara lös.
Gullan far omkring som vanligt, kollar in allt och alla. Det är mycket spring i hennes lilla kropp som här får utlopp.
Sen är det Toottes tur, han hittar en mindre flock med hundar som han hälsar på, springer vidare, blir stående och bara tittar; han förundras nog över detta med så mycket folk och hundar över allt. Han springer inte heller långt ifrån oss, det är tryggt att ha sin egen flock nära.
