Text: Lisbet Helleberg.
11-åriga Smilla skuttar före mig på stigen, pigg och rask och glad som en 5-åring. Full av upptäckarlusta och en för dagen väldigt trevlig följsamhet.
”Lillebror” Sigge är hemma, nyopererad och sjukskriven och jag kan för ovanlighetens skull ägna mig helt åt Smilla, hennes eventuella hyss och fostran. Det tycker hon är jätteroligt! Hon gör allt för att vara till lags. När hon stannar för att kissa, går jag vidare och ropar sedan på henne. Hon kommer skuttande med fart och kläm och vill ha godis. Och det får hon naturligtvis! Duktighet ska belönas, även om man fyllt 11 år.
Hon går ett tiotal meter före mig på stigen och jag säger ofta ”stanna!” (Så gör jag ju normalt inte med Smilla, bara med 2-åringen Sigge.) Hon tvärstannar, sätter sig och väntar på att jag kommer med en godbit. Så håller vi på. Ofta stannar hon självmant, sätter sig och väntar, buffar på min hand när jag kommer fram till henne, om jag inte hunnit få upp en godbit tillräckligt snabbt ur fickan.
Hon får gå fot och vara duktig en lång bit. Vi stannar och gör lite lydnadsövningar och hon är hela tiden med på noterna och tittar förväntansfullt på mig. Går fot och stannar, går och stannar. Hon är duktig på att sätta sig snabbt när jag stannar och hon lägger sig snabbt på mitt kommando.
När hon halkar lite på efterkälken, på grund av idogt nosarbete vid stigkanten, kommer hon så fort jag ropar på henne. I vanliga fall tillåter vi att hon är lite egensinnig och hon kommer när hon själv vill. Men inte idag och det känner hon på sig. Eller är det kul för henne att få känna lite krav på sig och få vara duktig?
Jag sätter henne på stigen och går en bit innan jag ropar på henne. Hon får ömsom komma in på min vänstra sida, ömsom på den högra. Hon hoppar upp på stenar, får sitta och få godis, får ligga och få godis, får säga tack med framsträckt tass innan hon får godis. Hon gör alla varianterna med bravur.
Så där håller vi på. Ibland går hon ikapp mig och buffar på godishanden när hon tycker att jag inte är tillräckligt generös med godbitarna. Inte en enda gång behöver jag höja rösten eller tjata på henne. Naturligtvis. Hon är ju faktiskt 11 år och vet hur det ska vara. Men ändå, jag blir så glad över hennes beteende, att hon blir så himla glad bara av att få gå ensam med matte i skogen och göra lite tokiga saker.
Varför gör jag inte detta oftare? Jag drabbas av dåligt samvete. Det gäller nog att hålla på lite extra med sin gamla hund också. Inte bara slögå på promenaderna. Det är så uppenbart att Smilla tycker att det är kul med lagom svåra krav och uppmaningar. Att det är kul att få vara duktig. Och kul att få vara lydig och följsam och få lön för det.
