Kategori: Uncategorized

1. Var alltid konsekvent och gör på samma sätt, det underlättar inlärningen.
2. Skapa rutiner för valpen. Samma sak på samma tid varje dag. Då anpassar sig valpen snabbt till livet med dig och din familj och blir trygg.
3. Att valpen får vila. Valpar mellan 8 veckor och upp till sex månader behöver sova och vila mycket. Skapa naturliga vilopauser efter att valpen har ätit och varit ute. Ge valpen något att tugga på och låt den vara ifred en stund. Den somnar snart.
4. Ge valpen ett bra hundfoder. Det uppfödaren rekommenderar brukar vara bra. Men om du byter foder läs då inte bara på fodersäcken där det står hur mycket mat valpen ska ha. Titta på valpen. Den ska inte vara för smal och inte för tjock. Fråga uppfödaren om du är osäker.
5. Låt valpen vara ifred. Nio av tio valpägare håller på alldeles för mycket med sina valpar. Det kelas och leks så mycket att till slut tröttnar valpen på dem. Det gör att när valpen är lös ute, springer den hellre fram till främmande människor och hundar, än att hålla reda på sin husse eller matte.
6. Valpträning. Om man i stället för att hålla på och leka med valpen inomhus istället nonchalerar den lite och sedan tränar med den på ett positivt sätt så får du snabbare en lydig hund. Träna valpen flera gånger om dagen, men bara några minuter i taget. T ex att den ska sitta innan den får mat eller att den ska titta på dig innan den släpps lös. Det är också träning, men tar bara några sekunder.
7. Avled det mesta buset i början. Om du nejar och fyar allt valpbus kan du få en valp som inte vill vara tillsammans med dig. Använd bara NEJ när det är något viktigt du vill avbryta.
8. Gå en valpkurs, då får din valp träffa andra valpar av olika raser under kontrollerade former.
9. Social- och miljöträna valpen.
10. Lär valpen att koppla av.
11. Lär valpen att gå i koppel.
12. Träna kontakt med din valp.
13. Träna hunden att komma på inkallning.
14. Skrik inte åt valpen. Hundar och valpar har utmärkt hörsel. Börjar du med att höja rösten åt valpen kommer den inte att lyssna på dig efter ett tag. Sänk rösten istället, ingen lyssnar på en gaphals.

För mycket, mycket länge sedan gick Lena en apporteringskurs där det ingick att lära hundarna att koppla av under en lång ansträngade jakt. Hundarna måste lära sig att koppla av annars orkar de inte utföra sitt arbete. Fysiskt orkar de springa en hel dag men de blir trötta i huvudet och måste lära sig att koppla av mellan arbetsinsatserna.

Tränar på nytt ställe
Lena kom på hur hon skulle göra när hon anlände till sommarstugan på Möja med Bönan första gången. Bönan sprang nyfiket omkring och undersökte stugan. Bönan fick lite mat, rastades och inne i stugan satte sig Lena ned i en fåtölj med en bok. Vid sina fötter lade hon sin tröja som hon hade haft på sig. Det tog inte många minuter innan Bönan som nu var trött efter båtresan och alla nya intryck lade sig tillrätta på mattes tröja och somnade in.

Detta upprepade nu Bönans matte på alla nya ställen de besökte. Nosa runt lite först, lite mat, lite rastning och så vila på mattes tröja. Redan efter en vecka var Bönan införstådd med rutinen då valpens lillmatte Therese skulle ha hand om valpen en dag. Bönan fick följa med till stan och åka buss och tunnelbana och följa med och fika.

Efter alla nya intryck var Bönan trött och somnade sött på lillmattes handväska på golvet. Och så har det fortsatt. Bönan somnar nästan överallt på något som doftar matte.

Sista helgen i februari flydde vi (Helene och jag) minusgrader och snödivor upp till midjan till betydligt varmare breddgrader. Målet med resan var dock inte värme utan att åka och besöka en fransk uppfödare och välja en valp till Helene.

Bruno föder upp golden retrievers sedan många år. Han är officiell utställningsdomare och dömer samtliga retrieverraser både inom och utom Frankrike. Dessutom dömer han selectif A och B som är förberedande prov för att få starta på field trial (jaktprov) i Frankrike. En kombination av kompetens som gör honom unik i goldenvärlden.

Bruno bor ungefär femton mil norr om Paris i en mindre by med fantastiska omgivningar för både sig själv och hundarna. På närliggande marker har han tillgång till både ängsmark och en mindre sjö. Gården är stor, de vackra gamla husen står i en U-form med en härlig innergård av kullersten.

Oroväckande start
Resan började med att vi fick byta plan då den ena motorn inte ville starta och det var början på en händelserik helg. Väl framme i Bryssel skulle vi hitta biluthyrningsfirman, vilket inte var så lätt då den låg utanför Bryssels flyplats. Efter diverse strul och svordomar om att alltid, alltid anlita Hertz eller Avis. Bu för Budget i Bryssel. Väl framme hos bilfirman visade det sig att vi fick den absolut minsta bil vi någonsin suttit i, undantaget en mini-Fiat som vi hyrde i Amsterdam.

I flygande fläng for vi genom Belgien och med hjälp av ”Kommandoran” (GPSen) hittade vi fram. Det var inte första gången vi var och hälsade på hos Bruno Facq och förhoppningsvis inte den sista, då han är en mycket generös och älskansvärd person som föder upp trevliga golden retriever och inte att förglömma bjuder på jättegod mat och massor med champagne.

Välfostrade hundar
Bruno som tränar alla sina hundar för att starta på jaktprov samt till praktisk jakt har mycket väluppfostrade hundar. Inga hundar hoppar för att hälsa, inte ens de unga hundarna. Man kan komma in i hans hus där det bor ca tio vuxna hundar och absolut ingen hoppar upp för att hälsa. Alla vill förstås säga bon jour men de hälsar på fransk maner, med pussar på handen och mycket svansvift.

Hemma hos Bruno råder lugn och ro trots att drygt tio golden inne i huset. Kennlarna som finns intill boninghuset står för det mesta tomma. Alla bor tillsammans alltid, även när tikarna löper. Inte en endaste gång, under vårt besök, hörde jag Bruno höja rösten åt någon av hundarna. Däremot skrattar han väldigt mycket både åt dem och med hundarna.

Kul med en som kan
När man ändå är gäst hemma hos en uppenbart duktig hundmänniska som dessutom är apotekare är frågorna många. Vi frågar Bruno om allt mellan hundträning till avelsarbete, hundarnas exteriör och om rasens småkrämpor och huskurer. Bruno svarar snällt och utförligt och har stort tålamod med oss frågvisa svenskar.

Underbart är kort
Vi reste hem i full storm, Paris flyplats var stängd och den lilla bilen var nära att lyfta ett flertal gånger. Som tur var satt vi, två stadiga matronor, i bilen så den höll sig på vägen.

Med en väska proppfull med franska ostar och minnen av fina valpar och härliga hundar, magarna fulla med god mat och gott vin samt trevligt sällskap. C’est la vie i Frankernas rike. Nu är vi hemma i mellanmjölkens och brunsåsens land men det är helt ok. Vi kan ju alltid resa iväg igen.

Under den här rubriken publicerar vi frågor som vi ställt till samma personer. I detta fall var det Dan Ericson, Ing-Marie Hagelin och Moa Persson som fick svara på följande fem frågor.

1. Vad representerar en golden av idag?
2. Hur vill du se en golden visas i din ring?
3. Vilken är den största förändringen av rasen under de år du dömt?
4. Har mentaliteten förändrats under de senaste åren?
5. Hur står sig våra svenska golden i jämförelse med övriga Europa?

---

Här är Dan Ericsons svar på våra fem frågor:

Vad representerar en golden av idag?
En typisk golden är idag för det mesta en vänlig, rätt välbyggd hund, oftast presenterad i fin kondition. Vanligt förekommande fel är knappa vinklar fram och bak och likaså korta kors med höga svansar. Vid en allmän jämförelse tycker jag dock att genomsnittkvaliteten på golden idag är högre än hos kusinrasen labrador, men generellt sett inte lika hög som hos flatcoated retrieverrasen.

Hur vill du se en golden visas i din ring?
Jag vill att en golden skall utstråla vänlighet och lugn och visas på ett sådant sätt. Jag tycker inte om hetsig, ryckig, snabbspringande presentataion – det är mycket främmande för rasen, men långtifrån ovanligt. Jag tycker också om när rasen ställs upp på traditionellt sätt med mjuk vänlig hand. ”Taggade”, ofta vilt flämtande, golden som stirrar rakt upp på handlern, ivrigt svansviftande är inte tilltalande. Man kan också utan vidare konstatera att få golden har så bra frontkonstruktioner att deras framställ och halsisättning tjänar på den typen av uppvisning.

Vilken är den största förändringen av rasen under de år du dömt?
Under de år jag dömt rasen har det alltid funnits många fina representanter och det har alltid varit en glädje att döma golden. Jag tycker mig dock ha märkt en ökad tendens till långa, lågställda hundar, ibland med kraftigt övervinklade bakställ. Den sortens konstruktion ger hunden felaktiga proportioner och jag tror att vi domare behöver bli mera uppmärksamma på höjd- och längdproportionerna på golden.

Har mentaliteten förändrats under de senaste åren?
Av och till tycker jag att framförallt unga tikar är påfallande blyga, ibland rentav skygga. Det är naturligtvis inte acceptabelt, men jag tycker inte att jag har dömt rasen tillräckligt länge för att med säkerhet kunna säga om det är en tendens som har förstärkts under senare år. Av retrieverraserna tycks det dock tvivelsutan vara så att golden är den ras som är vekast mentalitetsmässigt. Rasens omvittnade vänlighet får naturligtvis aldrig förväxlas med blyghet och rädsla – värt att komma ihåg, kanske!

Hur står sig våra svenska golden i jämförelse med övriga Europa?
Våra bästa golden håller lika hög kvalitet som övriga Europas topphundar, vilket senare års utställningsframgångar/-deltagande också klart visat. Det har ibland slagit mig att en hel del av de svenska hanhundarna är små och alltför spensligt byggda i jämförelse med de hanhundar som vinner i rasens hemland, men som sagt – vi har många fina golden i Sverige!

---

Här är Ing-Marie Hagelin svar på våra fem frågor:

Vad representerar en golden av idag?
En vänlig, vacker och lagom hårig hund som sköter sig bra i alla sammanhang. I dagens samhälle platsar en golden i de flesta miljöer och kan tveklöst rekommenderas som förstahund.

Hur vill du se en golden visas i din ring?
I utställningsringen vill jag se en golden visad så naturligt som möjligt. Definitivt utan godis i handen, det ska finnas gömt i fickan och ABSOLUT inte utdelas förrän efter tandvisningen som en belöning. Tempot anpassas givetvis efter hundens eget steg och inga sprinterlopp. Dagens mode med genomgående högt tempo i ringen har jag svårt att acceptera generellt, kanske andra raser, men inte golden.

Vilken är den största förändringen av rasen under de år du dömt?
Den största förändringen de senaste åren, och det är en positiv förändring, är bättre frambensvinklar. Den alltför grova benstommen börjar också ersättas av mer normal grovlek. Under en period för cirka 18-20 år sedan mötte man golden med lite kurvigare och smalare huvudtyp. Det tycker jag inte man ser idag. Dessutom är det glädjande att de överdrivet lågställda inte uppträder i lika hög grad som tidigare.

Har mentaliteten förändrats under de senaste åren?
Beträffande mentalitet har jag under de trettio år (första tillfället i april 1978) vid möte med golden i utställningsringen endast råkat ut för två individer som visat aggression. Det var inte attacklystnad precis, men klart uttalad ovilja inför handpåläggning.

Hur står sig våra svenska golden i jämförelse med övriga Europa?
Ingen tvekan om det svaret. Rasen står sig utmärkt i konkurrensen och jag har den största respekt för det avelsresultat svenska uppfödare av rasen svarar för.

---

Här är Moa Perssons svar på våra fem frågor:

Vad representerar en golden av idag?
Vad man först och främst tänker på när man talar om Golden idag är nog som den trevliga, sportiga och förhoppningsvis trygga familjehunden som är med på det mesta.

Hur vill du se en golden visas i din ring?
Gärna fritt stående, det säger väldigt mycket om hundens temperament, att en duktig handler kan plocka ihop en hund i stående och få den att se bra ut, brukar avslöja sig i rörelse men det vore nog betydligt bättre för golden som ras om fler utställare och uppfödare skulle våga ställa ut sina goldens på fri hand!

Vilken är den största förändringen av rasen under de år du dömt?
Den har gått utför såväl anatomiskt som mentalt! Idag ser man nästan aldrig ett korrekt framställ på en golden utan man har kompenserat dåliga vinklar och brist på förbröst med att övervinkla bak, vilket gör att man får sluttande överlinjer och ineffektiva rörelser. Att vi dessutom ser en mängd alltför dåligt utvecklade och platta bröstkorgar ger ju inte heller det någon styrka och hjälp till ett dåligt vinklat framställ.

Jag önskar att alla goldenuppfödare tog sig en ordentlig funderare på vad som står i standarden för rasen om ursprung och ändamål innan man gör sina kombinationer. Jag tror att de kan få vissa att stanna upp och fundera och förhoppningsvis kan en dålig trend förändras. Som alla vet, byggdes inte Rom på en dag, men om alla gör sitt bästa, får vi förhoppningsvis tillbaka en bättre konstruerad, mentalt stabilare golden.

Har mentaliteten förändrats under de senaste åren?
Vi ser alldeles för många veka hundar idag, alltför många t o m så veka att de kan kallas ångestbitare, alltså hundar som tar till tänderna om de ställs inför en mentalt jobbig situation. Jag kan inte förstå hur vare sig ägare eller uppfödare av sådana hundar klarar att leva med dem och vad än värre är, komma med allehanda dåliga ursäkter för ett oacceptabelt temperament. Tillbaka till ändamål och ursprung igen!

Hur står sig våra svenska golden i jämförelse med övriga Europa?
Vi har liksom engelsmännen blivit rejält omkullsprungna av såväl fransmän som holländare och även italienarna är på stark frammarsch med hjälp av en hel del hundar från Sverige! De lyckas i mångt och mycket med det vi inte själva klarar av. Även ryssarna kommer starkt och de har en hel del fina hundar.

Hur kan det komma sig att din hund ena dagen får Excellent och BIR och nästa dag slutar på Very good eller kanske till och med ännu lägre? Många utställare ställer denna fråga och svaren är lika många som frågorna. Ett snabbt och enkelt svar är kanske att vi alla är levande individer, både domare, utställare och hundar. Levande individer med olika erfarenheter, kunskaper, uppfattningar, värderingar och sinnesstämningar. Likaså att vi dömer just nu och inte sedan!

Text: Hans Rosenberg.

Internationell sport
Hundsporten och framför allt utställningar har ett stort internationellt intresse. Det sträcker sig runt hela vår jord från Sydamerika i väst till Japan i öst. Tusentals människor med vitt skilda kulturer och bakgrunder reser världen runt och dömer hundar. En viktigt gemensam nämnare har alla dessa domare, kanske också den enda, ett intresse för hund!

Domarens utbildning
Oavsett från vilken del i världen som domaren kommer finns det en mängd omständigheter som spelar en viktig roll för den slutliga prissättningen av din hund. Bakgrund och erfarenheter? Vilken grund- och vidareutbildning har man genomgått? Deltagande på domarkonferenser och egna studier? Vilka referensramar har man byggt upp, både nationellt och internationellt? Hur kontinuerligt dömer man en ras eller flera på inofficiella som officiella utställningar? Vilken förmåga har man att kunna se, känna, jämföra och värdera? Liksom att kunna motivera sig, fatta beslut, både enkla och svåra?

Rasstandarden
Till domarens hjälp finns rasstandarden. En beskrivning på idealhunden som i princip inte existerar. Vår moderorganisation FCI (Fédération Cynologique Internationale) erkänner de raser som vi bedömer. Dessutom finns ett antal inhemska erkända raser i såväl Sverige som andra länder. Standarden skrivs av respektive ras hemland. Därefter översätts den inte enbart på de större internationella språken utan även på respektive lands språk. Det kan innebära att både ord och värdefulla nyanser faller bort vid dessa översättningar. Det finns otroligt detaljerade rasstandarder på flera sidor som exempelvis för mastino napoletano. Det finns också motsatsen, såsom för golden retriever. Den första kräver både måttband och matematiska formler. Den andra lämnar mycket öppet för egna tolkningar. Eller hur skulle du tolka meningar som ”halsens omfång ska på dess mitt vara lika mycket som 8/10 av mankhöjden”? Liksom att en hals på annan ras ska vara placerad så att den med ”lätthet kan följa ett spår”? Likaså ord som måttligt, lagom, medelstor och av god längd?

Om jag i båda fallen skulle dela ut dessa två standarder till en grupp domare och utställare, vet jag att jag skulle få nästan lika många svar som deltagare på vad var och en värderar högst vid sin bedömning. Några ser typ och helhet främst medans andra skulle se till huvud och uttryck. Det finns de som skulle ha valt anatomi och rörelser istället före funktionell pälskvalitet liksom temperament före en komplett tandrad eller rätt storlek. Vem har den rätta prioriteringen? En hund består av både fel och förtjänster och de ska alltid vägas mot varandra om det inte tydligt anges i standarden som fel eller diskvalificerande. Men inte ens de diskvalificerande felen skulle vi tolka lika!

Prissättning
Alla hundar har fel! Men det är inte så enkelt som några tror att ett fel påverkar graderingen från Excellent/CK till enbart Excellent. Vid två fel, från Excellent till Very good och skulle hunden ha fyra fel eller fler skulle priset bli Sufficient eller till och med Disqualified. Nej, det är summan av hundens förtjänster som sätter det slutliga priset, oavsett om jag som domare hittade ett eller flera fel! Återigen är det utrymme för domarens personliga tolkning.

Handen på hjärtat – har du jämfört din hund mot gällande standard? Kan du se objektivt på din hund? Är det verkligen så att alla hundar som ställs ut är av championkvalitet? För det är ju ändå det priset som majoriteten av utställare förväntar sig att de ska få?

Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD)
Dessutom finns numera SRD att ta hänsyn till vid bedömningen. Det innebär att; hundar ska kunna andas obesvärat, hundar ska kunna uppvisa ögon fri från irritation, hundar ska ha frisk hud liksom friska tänder, inga hundar ska varken vara överviktiga eller för magra för sin ras, pälsen får inte vara så omfångsrik att den besvärar hunden liksom att alla hundar ska kunna röra sig rastypiskt utan synbar ansträngning. Dessutom ska alla hundar ha mentalitet som tillåter att de kan fungera i samhället. Väldigt viktiga punkter men som ger utrymmet för domarens egna tolkningar.

Bedömningen i ringen
Arrangören på utställningen räknar med att domaren dömer ca 20-25 hundar i timmen. Det blir max tre minuter/hund. Det kan tyckas lite men med domarens rutin, utmärkta ringsekreterare och duktiga utställare fungerar det oftast utan problem. Under dessa tre minuter ska jag som domare bedöma hundarna enskilt med kritik och i konkurrens med övriga deltagare i klass och ras. Som publik har du mer tid att bedöma samma hund, därför att du kanske ser den vid andra tidpunkter, utanför ringen och under tiden som hunden befinner sig i ringen med sina konkurrenter.

Domarkonferenser
För att vi domare både ska förkovra oss på raserna och på sikt ska få en enhetligare bedömning arrangerar de flesta ras- och specialklubbar återkommande domarkonferenser, med blandat resultat. Bäst genomslagskraft beror oftast på hur rasen presenteras både i teori och i praktik liksom genom klubbarnas raskompendier. Likaså vilka hundar som klubben har valt att symbolisera idealhunden. Här har klubbarna ett stort ansvar som kan påverka domarna.

Hundens del i bedömningen
Hundens dagsform spelar ytterligare en stor roll för bedömningen. Exempelvis kan hunden påverkas beroende på plats och omgivning. Tidpunkten i hundens liv, konkurrenternas beteende och förarens nervositet. En jobbig bilresa till en utställning kan resultera i trötta rörelser, brist på utstrålning och dålig hållning. En tik i löpperiod är kanske inte lika ”på” som en hane som känner vittringen av densamma! En päls som för länge sedan varit i sin blomning är inte detsamma som en som är på G! Höjden på hundar förändras inte bara pågrund av ovana och underlag utan också hundens sinnesstämning vid tidpunkten.

Men hur kan samma hund få olika pris av samma domare
Anledningarna är naturligtvis desamma som jag redan nämnt men jag kan ge ett konkret exempel. Det var en hund av en något udda ras som jag dömde i juniorklass. Han var naturligtvis under utveckling men jag bedömde honom att ha utmärkta förutsättningar. Det resulterade i både Cert och BIR. Samma hund ställdes ut senare för mig med resultat 2:a! (enligt det tidigare systemet). Det berodde på att han såg än mer omogen ut än vid vårt första möte tre år tidigare. Likaså har hundar som jag tidigare premierat högt kommit tillbaka i dålig kondition. Det har resulterat i lägre pris och sura utställarminer.

Finns det ingen som dömer fel
Vi domare dömer utifrån våra kunskaper och naturligtvis kan dessa vara högst skiftande. Samtidigt är det viktigt att arrangören tar sitt ansvar och bjuder in rätt domare på rätt ras! Jag tycker t ex det är högst oärligt att låta allrounders från ”landet långt bort” döma våra inhemska nordiska raser, då de knappt finns utanför Nordens gränser. Likaså att man verkligen frågar samma domare vilka rasgrupper som han föredrar. Detta med hänsyn till att domaren då kan välja de raser som han bäst behärskar.

Samma pris men olika värde
Jag hävdar att vi tar både vinst och förlust på olika sätt beroende på vem som dömer. Respekten för domaren och hans kunskaper liksom engagemang och uppförande kan vara nog så betydande för hur utställare värderar en domares bedömning.

Slutligen
Finns det någon som har facit på denna fråga? Varför dömer vi så olika? Vem dömer rätt och vem dömer fel? Som jag skrev i inledningen är vi inte mer än människor med olika erfarenheter, bakgrunder och värderingar. Det är precis som livet utanför utställningsringen. Konsten är den att vi alla måste respektera varandra om det så är inom politik, religion eller i den närmaste familjen. Bedömningen är domarens subjektiva uppfattning av din hund. Till den dagen vi får ett nytt bedömningssystem får vi göra så gott vi kan och det är jag övertygad om att många av världens domare redan gör. Får du någon gång en möjlighet att själva döma, ta den – förståelsen för domarens beslut brukar bli mer tydliga då!

Det finns de som gärna beskriver rasen golden retriever som enkel och okomplicerad. De finns även de som tycker att golden är en bra förstagångshund. Och så har vi bilden av golden som den perfekta barnhunden.

Ingen annan hundras är så väl använd i reklamvärlden som just golden retrievern. Det verkar som namnet golden retriever enbart förknippas med positiva egenskaper. Det gör rasen lätt att använda i all slags marknadsföring där det ser bra ut med en hund. Få annonsörer har med en rottweiler i en annons som riktar sig till barnfamiljer. Att rottweilern är en kamphund och golden retrievern är en familjehund tas som en självklarhet för de flesta.

Riktigt så enkelt är det förstås inte. De finns många rottweilers som är utmärkta familjehundar och de finns golden retrievrar som inte uppskattar barn alls. Jag har under en period av elva år tagit hem fem goldenvalpar från fyra olika uppfödare och jag kan inte påstå att någon av mina hundar har varit varken enkel eller okomplicerad.

Man kan inte generalisera hundraser. Det finns alltid olika individer, så även i en valpkull. Syster X kan vara väldigt olik broder Y. De flesta uppfödare ser skillnad på valparna i en kull och försöker para ihop rätt ägare med rätt valp.

Fel förväntningar
Om man inte är van vid hundar och köper sin första golden och tror att den är enkel och okomplicerad att äga och är lätt att träna, ja då kan det hända att man får en chock när man sitter där med en stark och egensinnig unghund.

Jag har hållit valp- och fortsättningskurser för spaniel- och retrieverraserna i snart tio år och under den tiden har jag träffat många förvånade och ibland förtvivlade goldenägare. – Att det skulle vara så jobbigt att fostra en golden? – Ska de vara så här vilda? – När lugnar den ned sig? Det är tragiskt för både hund och hundägare. Nu måste jag säga att ofta så slutar det väl. Men resan dit kan bli lång.

Många räknar inte med att de hade köpt en hund med alla dess nedärvda egenskaper. En hund som från början avlades fram för jakt (apportering av fågel och småvilt).

Det hör inte till ovanligheten med golden som sticker efter det mesta som rör sig; cyklar, andra hundar, katter, kaniner och allt annat som rör sig snabbt. Kvar står en ägare som inte har någon kontroll över sin lösa hund därför att den misslyckats mer att lära sin hund innebörden av orden nej och kom, något som varje hund som är lös måste kunna. Det kan tyvärr innebära ett liv i flexi-koppel för den stackars hunden.

Om man jämför golden retrievern med bruksraserna, (schäfer, rottweiler, boxer med flera), är golden retrievern lätt att träna om man är van vid hundar. Men man måste fostra en golden redan från början om det ska bli en trevlig hund. Det går inte av sig själv och det krävs både gott om tid och engagemang för att få en vardagslydig hund.

Min erfarenhet av ägare till labradorer och flattar skiljer sig markant från goldenägarna. De vet för det mesta att de har köp en hundras som kräver mycket och är inte lika förvånade över hur den unga hunden beter sig.

Tomt- och barnhund
Jag har under senare år även hört att golden är en bra tomt- och barnhund. Den kräver inte så mycket utan är nöjd bara den får lulla runt på tomten och så är den så bra för barnen! Golden är inte bättre med barn än de flesta andra raser. Man måste förstås lära barn och hund att umgås med varandra på ett vettigt sätt. Hunden måste respektera barnen och barnen måste respektera hunden. Tyvärr tror jag att vi utsätter våra golden för mer påfrestningar än vad man skulle göra med en annan ras.

En golden har generellt mer tolerans och säger ifrån senare än vad en schäfer gör. I och med att det tar längre tid innan den säger ifrån är det kanske därifrån det kommer att golden är så snälla. Men även en golden retriever kan bita ett barn. Det är fortfarande en hund och kan inte utsättas för allt vad ett lite barn kan hitta på.

Mycket hund i trevlig förpackning
Mer passande beskrivning av rasen än enkel och okomplicerad kan vara;

• Aktiv och alert
• Stark och stilig
• Bärglad och busig
• Robust och rolig
• Pigg och påhittig
• En jakthund

Lämplig förstagångshund
Jag tycker att man kan skaffa nästan vilken hund som helst som förstagångshund, om man är villig att lägga ned den tid och det engagemang som krävs för just den rasen och om man är villig att lära sig det som behövs.

Det handlar inte om valet av ras, det handlar om ägarens kunskap och vilja att lära sig samt engagemang och tid samt om uppfödarens engagemang för sina valpköpare. Köp gärna en golden retriever men köp den inte med tron att det är en enkel och okomplicerad hundras som inte kräver så mycket av dig som hundägare.

Om du vill ha en hund som inte kräver lika mycket titta då på gruppen sällskapshundar och inte på gruppen apporterande fågelhundar.

Vilken trevlig och nyttig kurs vi har gått min tonårsslarver Sigge och jag! En kurs i jaktlydnad, där vi lärt oss jägarfot, stanna och sitta på handtecken, och kunna sitta kvar fastän dummiesar och pipleksaker flyger runt huvudet.

Text: Lisbet Helleberg.

Jag tyckte att jag behövde lite experthjälp i mitt unghundsliv. Få hjälp med träningstips och idéer till hur man förvandlar en självsvåldig tonåring till en följsam unghund. Jag letar efter kurser som kan passa oss och hittar till sist en kurs i jaktlydnad.

Vi är åtta-nio hundar av varierande slag och ålder som träffas för att gå jaktlydnadskurs hos Kicki Renlund i Uppsala. Två labradorer, tre golden, en springer spaniel, en cockerspaniel, en blandras, en dalmatiner. Den yngsta är ett halvår, den äldsta flera år. Några satsar på jakt, andra vill bara ha en följsammare hund.

Sigge, 17 månader, är jättetaggad. Han drar så i kopplet till kurshagen att jag måste hålla i med båda händerna för att försöka bromsa honom. Ordet ”sakta” verkar han aldrig ha hört förr. Uppställning i ring och Kicki börjar med en ”var så god” övning. En godis på en litet plastlock som hunden inte får ta förrän den tagit kontakt med sin matte eller husse.

Vi går runt i ring och försöker få hunden att gå ”jägarfot” – alltså vid vänstra sidan. Det går inte särskilt bra för Sigge och mig, men när vi tränar på egen hand med snabba svängar och tvära kast går han fint med hjälp av matkulorna som vi har som godis. Trippar som en lippizanerhäst vid min sida, tittar nöjt på mig. ”Ser du att jag kan!”

Tjuvstart
När vi ska träna sitt – stanna kvar, så tjuvstartar Sigge. Jag hade gått 20 steg ifrån honom, det blev för mycket. Vi går tillbaka till sittplatsen och jag går bra tio steg. Då sitter han kvar tills jag visslar. En del av de andra hundarna sitter kvar jättefint. Men det är fler än Sigge som tjuvstartar. Alltså får vi i läxa att träna på stanna kvar övningar och att gå jägarfot.

Jag bestämmer mig för att vi ska ha ett träningspass varje eftermiddag. Men var ska vi träna utan en massa störningar? Till sist hittar jag den, träningsplatsen helt utan dofter! En stängd byggarbetsplats, där det inte har gått en hund på månader. Vi bor i ett alldeles nybyggt villaområde. Nu byggs det 25 hus till i skogen och vi passar på efter klockan fyra när bygget stängs för dagen. Vi tränar jägarfot med klicker, jag matar med godis (matkulor) när han går fint. Sigge lär sig snabbt och går bättre och bättre för varje dag. Vi tränar på sitt, stanna kvar, på den p-plats byggjobbarna just övergivit. Sedan sätter jag honom på en av de nyprojekterade tomterna och går iväg till nästa och hans sitter snällt kvar. Belöningen är balansgång på långa betongklossar.

Lite längre fram under kursens gång springer vi jägarfot mellan de små fundamenten som markerar var carportarna ska uppföras. Det blir en jätterolig zigzagövning, men det är nog tur att ingen ser oss!

Hopplöst
Andra kursträffen blir en hopplös tillställning för Sigge och mig. Jag får ingen bra kontakt med honom, han mest nosar runt och struntar helt i mig. Han som var så duktig hemma! Här vägrar han att gå jägarfot. Jag försöker muta med ostbitar, ropar, skuttar, inget funkar.

Vi gör inkallningar och vi går slalom mellan hundarna. Sigge sitter fint när andra hundar går förbi. Men han tjuvstartar på inkallningen igen. Och han är påfallande intresserad av springer spanieltiken vid sidan av oss. Jag är både besviken och deppig när vi åker därifrån. Hur ska jag få ordning på min tonårshund?

Hemma fortsätter vi eftermiddagsträningarna på byggplatsen. På förmiddagarna går jag med både Sigge och Smilla genom hagar och ekbackar till ett ganska stort inhägnat område. Där tränar vi på läxan, jaktfot och sitt, stanna kvar. Sigge tycker att det är kul, vi går fot i runda svängar, zigzag, fram mellan träd och runt buskar. Det blir en ny rolig lek. Smilla är gärna med ”leken”. Vi nöter och nöter och efter några dagar kan jag gå ganska långt ifrån hundarna och gå runt träden och de sitter fint kvar. Vi varvar med att leta godis i ekarnas bark, hoppa på stenar och gå balansgång på ett mossklätt omkullfallet träd.

Efter några dagar litar jag på Sigge och han får gå lös när vi går hemåt, han kommer oftast fint på inkallningssignalen. När han inte kommer hämtar jag honom och han får gå jägarfot ett långt stycke för att visa att han kan vara duktig – och att han kan göra som matte säger.

Duktig hund
Tredje kursdagen är jag på plats i god tid. Nu går allt jättebra! Min hund är duktig! Jag får tillbaka tron både på mig själv och på Sigge. Han går jägarfot så fint, trippar vid min sida. Sitter snällt kvar tills jag visslar. Ingen tendens till tjuvstart. Vi tränar stanna och sitt på visselsignal och med handtecken, men det kan han redan eftersom vi använder det i vardagslag.

Kicki försöker provocera hundarna med leksaker och dummies när vi står på rad med våra hundar. Kvackar och piper och kastar. Alla hundarna sitter som ljus! Ingen bryr sig om hennes provokation. Det är nästan så man undrar om de inte ser leksaker och dummy. Vi jobbar mycket i ring med hundarna, går nära, nära i en liten ring. Sätter hundarna och går ifrån dem, in i mitten på ringen. Går tillbaka ut ur ringen och hundarna sitter kvar. Alla är jätteduktiga!

När vi är på väg till bilen får jag reda på att springer spanieltiken som Sigge var så intresserad av förra gången löpte då. Tack för det! Äntligen fattar jag varför jag inte fick någon kontakt med honom. Ovan som jag är vid hanhundar hade jag inte ens tänkt tanken.

Illrosa prövning
Vid fjärde kursträffen kommer Sigge och jag tidigt igen. Tränar fot både lös och i koppel. Han lugnar ner sig betydligt när vi hållit på ensamma ett tag. När de andra hundarna kommer ligger han lugnt kvar vid min sida och bara kollar in dem.

Vi går jägarfot, går runt i ring, vänder helt om, vänder igen och igen. Sigge går fot jättebra och håller kontakten med mig. Vi sätter hundarna och går in i cirkelns mitt. Sigge sitter fint kvar. Sedan ska vi gå slalom och fot. Jag vågar inte ha Sigge lös utan går med koppel. Men vid nästa övning tar jag bort kopplet och hans går lös vid min sida.

Dags så för dagens prövning! Kicki har knutit fast ett illrosa pipdjur i en lång lina, själv gömmer hon sig bakom en stor sten. Vi ska passera leksaken, när vi är nära drar hon blixtsnabbt i linan och hunden ska fortsätta vid mattes/husses sida. En del klarar det med lös hund. Jag klarar det hjälpligt med koppel på Sigge. Men hade jag varit lite mer på alerten och mutat med godis så hade det nog gått bättre.

Vi har inkallning i cirkel och hundägaren lämnar sin hund och ställer sig mellan två hundar. Inga problem – det går bra. Vi går sedan jägarfot med lös hund längs alla andra hundar. Det går också bra. Jag tycker att det är helt otroligt att duktiga alla hundarna har blivit så duktiga! Sista övningen för dagen är ytterligare en provokation med leksak som Kicki plötsligt rycker undan när vi går förbi. Den här gången går det lite bättre. Tack vare ostbiten i handen…

Lös hela vägen
Hemma fortsätter vi våra dagliga övningar precis som vanligt. Eftermiddagsträningarna går jättebra och Sigge är jättelydig, tack vare klicker och godis. Nu kan han gå lös hela vägen, jägarfot. Han trippar på så fint, trots att vi möter folk.

Det är en kall, mörk kväll när vi har sista kursträffen och efter en stund börjar det småhagla och regna. Några av hundarna reagerar på vädret, blir lite ynkliga och fryser. Men de tre golden som är med på kursen lägger sig ner i lervällingen och kopplar av!

Vi kör samma övningar som tidigare, slalom mellan de andra hundarna, jaktfot vid sidan, inkallning i ring mellan hundar. Vi jobbar nära varandra hela tiden, i en liten ring med hundar och förare. Inkallning kors och tvärs genom ringen. Sigge kommer fint till mig där jag står mellan en cocker och en labbe. Vi står på led med hundarna vid sidan och Kicki går framför oss och kastar en massa dummies. Dummy på dummy flyger framför nosen på hundarna, som mest ser förvånade ut. Alla sitter snällt kvar. Som belöning får den som vill hämta en dummy.

Vi avslutar med inkallning med visselsignal. Idag går jag långt innan jag visslar och min hund kommer som ett spjut och sätter sig hyfsat fint vid sidan. Det blir många, många meter jägarfot i ösregnet denna kväll och hundarna är duktiga. Ingen – förutom Kicki kanske – skulle ha trott detta när kursen började. Absolut inte jag. Och antagligen inte Sigge heller.

Nyligen hemkommen från kennel Sangolds kennelträff. Som vanligt är det både intensiv träning samt trevligt och lärorikt.

Min gamla Sangoldhund Smilla fick vara hemma då det var råkallt och fuktigt ute och det är inget som en gammal tik uppskattar mer än en stund. Istället fick 7-åriga Rossmix-hunden Lesly följa med vilket han uppskattade desto mer.

Vi var ett 10-tal hundar med tillhörande hussar och mattar som träffades för hundträning, korvgrillning och trevlig samvaro. Vanligtvis brukar vi vara minst det dubbla antalet hundar men förkylningar och julshopping gjorde att antalet deltagare decimerades. Många var gamla bekanta och tonen blev därefter. Lite rå men mycket hjärtlig.

Eftersom flera höll på att träna tävlingslydnad i klass II och III lade vi drygt en timme på att finslipa olika moment. Med många som tränat länge blev det många olika förslag till hur man kunde förbättra sin hundträning.

Vi fick även se en liten freestyleuppvisning av Sofie. Både hund och matte hade mycket kul tillsammans. Där har vi lydnadsmänniskor mycket att lära.

Sedan var det dags för korvgrillning och mera prat innan det var dags för apporteringsträningen. Lena Flodfält kastade apporter och instruerade oss i flera olika övningar vilket var både roligt och lärorikt. Fyra timmar senare åkte en trött matte och en smutsig hund hem.

Idag har vi varit på tävling, denna gång i lydnad för hundar på elitnivå. Av fjorton startade elithundar var tolv vallhundar och två var golden retriever. Att se golden på elitnivå i lydnad hör inte till vanligheterna så vi tog chansen att få se Sandra Kagevik och hennes Thyra, LPI LPII LPIII LPELIT SLCH FINLCH Höstglädjens Golden Dream. Dagens tävling var en rankingtävling till lydnadslandslaget.

Sandra är bara 24 år och har redan hunnit träna två goldentikar till höga meriter. Mamma Nettan Kagevik, Höstglädjens kennel, har fött upp båda två. Eller rättare sagt, alla tre, Sandra också förstås.

Sandra är uppfödd med golden retriever, men hon fick sin första egna hund för ett par år sedan, Thyra, som nu är fyra år gammal. Sandra började träna Thyra efter tre månaders ålder. Tillsammans har de tränat och tävlat, meritlistan är avsevärt lång. Det är inte bara i lydnad de tävlar, de har också meriter från bruks, jakt, agility och utställning.

På två jaktprovsstarter har hon ett tredjepris i öppen klass, vilket innebär att hon på sin första start fick ett förstapris som kvalificerade henne direkt till öppna klassen. På första starten i öppenklass, fick de tillsammans ett tredjepris. Thyra är inte bara duktig på jaktprov utan används också i praktisk jakt på and.

Sandra har en tik till, Lhine som är en dotter till Thyra, som också tränas och tävlas. Hennes meritlista har inte hunnit bli så lång än, men det kommer säkert. Hon har förstapris i lydnadsklass III. Lhine är född 2007.

Sandra tränar sina tikar varje dag, men inte samtidigt. De är olika som individer och behöver tränas på olika sätt. Sandra beskriver Thyra som lättlärd, när hon väl lärt sig det Sandra krävt, sitter det som berg och det är svårt att lära om. För Lhine tar det längre tid att lära in olika moment, men det sitter sedan å andra sidan mer noggrant. Dessutom använder Sandra olika kommandon för båda tikarna. Så det gäller att veta vilken hund hon tränar.

Sandra har gått en kurs i lydnad, sen har hon läst böcker och tränat själv. Hon tränar mest ensam med sina golden; det är enkelt att bara gå ner på gården där hon bor och träna. Sandra skulle gärna ha en eller flera träningskompisar med samma intresse för lydnad, dels för att kunna hjälpas åt med träningen, men även kanske lära lite av varandra.

När hon skulle lära in momentet med vittringsapport, använde hon kottar som träningsobjekt istället för pinnar.

Text: Lisbet Helleberg.

Kan man skaffa en ny hund när man är nybliven pensionär? Javisst! En stor, stark golden retriever som kräver en massa motion och ett aktivt liv? Javisst! Ett bättre sätt att hålla sig i form och ha en rolig och meningsfull vardag finns inte!

Jag skulle snart fylla 65 när goldenvalpen Sigge kom in i vårt liv. Husse hade precis fyllt. Det var en perfekt tajmning. En ny liten valp som skulle fostras och sysselsättas och en hundglad matte med en massa tid att fritt förfoga över.

Att det skulle vara en golden var självklart. Något annat fanns inte i våra huvuden. Sigge är vår fjärde golden och antagligen den sista om man ser lite realistiskt på tillvaron och den skenande tiden.

Tre goldentikar har vi haft. Kvar var Smilla, 9 år. Hon behövde ett ”syskon” och en lekkamrat och vi behövde en ny valp att sysselsätta oss med. Vi hade tänkt oss en tik, förstås. Vi har aldrig haft annat än tikar, oavsett ras. Men vi föll pladask för hanvalpen Sigge och för hans charmiga pappa. En djärv utmaning kan man tänka, att skaffa en stark hanhund när man själv inte är så stark längre. Men en härlig utmaning – och nyttig!

Andra vänner i samma ålder som också mist en kär golden valde hund i en mindre storlek när de köpte ”pensionärsvalp”. De har det visserligen lite lättare när den ivriga hunden drar i promenadkopplet, men knappast roligare.

Ibland kan jag naturligtvis fundera på om det var rätt att skaffa en intensiv, motionsglad och urstark hane. En bamsekram av hanen får mig genast på andra tankar. Naturligtvis var det rätt! Ett sådant jättetrevligt hundliv vi fått tillsammans! En sådan härlig och innehållsrik vardag – och helgdag med förresten – vi har.

Eget schema
Att vara pensionär är ju att fritt förfoga över sin tid. För första gången i livet har man chans att bestämma vad varje dag ska användas till. Man lägger själv sitt schema. Aldrig förr har jag kunnat lägga så mycket tid på en hund som jag gjort med Sigge. Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle vara så kul och ge mig så mycket.

De första månaderna gjorde vi naturligtvis bara småsaker, korta stunder åt gången. När han var ett tre – fyra månader gick vi på kortkort promenad och tränade lite sitt och kom och ligg på en gräsmatta alldeles i närheten. Sigge fick lära sig att lystra till sitt namn, gå i koppel och gå lös på en stig. Vart efter tiden gick blev den där kortkorta promenaden längre och längre. Men jag var oerhört noga med att inte övermotionera honom i min iver. Jag följde noga de motionsråd för valpar som Åsa Lindholm ger i sin utmärkta bok om golden retriever. Femton minuters promenad när valpen är fyra månader, 30 minuter när den är ett halvår. Så höll vi på ett par gånger varje dag.

Vi gick på valpkurs och på unghundskurs och fortsatte med en prova-på-kurs i viltspår när han blev lite äldre. Vi gick klickerkurs och kontakt- och vardagslydnad. Vi hade hur mycket tid som helst att träna på allt det vi lärt oss. Och att repetera det. Om och om igen.

Eftermiddagsträning
När Sigge kom upp i slyngelåldern blev det av nöden mer intensiv träning. Jag bestämde mig för att ha en eftermiddagslektion med honom varje dag. På morgonen eller snarare förmiddagen går husse och jag en rejäl promenad i skogen med Smilla och Sigge. Vi är ute cirka 1.5 timme och en sådan morgonpromenad kan man ju inte klara av när man jobbar och har tider att passa och schema att följa. Det är en sådan otrolig frihet. Skiner solen tar vi kaffe och ryggsäck och är ute minst ett par timmar. Sådana vardagar fick ju aldrig våra andra hundar. Och får kanske heller inte de flesta hundar idag.

Efter lunch och ett par timmar vid datorn är det dags för Sigges och min träningstimme. Vi tränar på det mesta – och det behövs! Gå lös i lagom takt. De får vi nog träna livet ut! Lyda på ”kom” och på ”stanna” och framförallt på ”sakta”. Vi gör en massa roliga saker också. Leker kurragömma, hoppar på stenar, balanserar på nedfallna träd. Eller så lägger jag ett spår. Nyligen började vi med rallylydnad – eftermiddagskurs – det tränar vi på gräsmattan när vi har lite tid över.

Njutningsmedel
Hundpromenaderna och eftermiddagsträningen (det är inte lika ambitiöst som det låter!) har blivit mitt livselixir. Ett behov. Jag har fått en ny vardag fylld med livskvalitet. På kuppen har jag blivit två storlekar mindre. Och det hade jag aldrig blivit om jag inte varit nybliven pensionär med en massa fri tid att själv förfoga över. En ny valp eller unghund är världens bästa bantningsmedel. Och njutningsmedel! Rekommenderas å det varmaste!

På minussidan finns förstås det där med åldern. Varken jag eller husse blir väl starkare med åren. När Sigge är 10 år fyller jag 75 – hemska tanke! Det är bara att hoppas att jag är lika pigg och rask som nu och varför skulle jag inte vara det med all motion som jag får? Man får inte ta ut några olyckor i förväg! På plussidan är förstås att Sigge säkert är en ganska lydig hund när han är 10. Så lydig och trevlig att en 75-åring klarar av honom.