Att inneha och leva på kennel är ett liv med stort ansvar och ofta många hundar, men också ett liv med stor glädje.
För att kunna bedriva ett bra avelsarbete måste man ha en stor urskiljningsförmåga och vara kritisk till sina egna hundar. Alla individer är inte gjorda för att avla vidare på.
Att ha förmågan att välja bort hundar från avel, hundar som man egentligen tycker mycket om, är svårt. En golden som man kanske levt med i ett helt år, visar sig vid ett års ålder ha en dålig höft eller armbåge, och då är den ute ur avelsarbetet med en gång.
För en till synes frisk hund, men ändå stoppad för vidare avel, innebär oftast att den hunden måste flytta. För hunden betyder detta att den kommer att få ett mycket bra liv, men inte i just min familj.
För att få fram valpar som senare ska bli vuxna hundar som vi ska leva och trivas med, måste man också veta vad man vill med sin avel. För mig tog det flera år innan jag förstod och insåg vilken typ av golden jag ville dela mitt liv med.
Valpar med rörelsestörning (sensorisk neuropati, SAN)
För ett antal år sedan dök plötsligt en ny sjukdom upp på golden retriever. I början kallades sjukdomen skuttsjuka, men fick så småningom ett riktigt namn, nämligen sensorisk neuropati.
Sjukdomen ger sig tillkänna redan tidigt i hundens liv, kanske redan efter 2-4 månader. Både tikar och hanar kan drabbas. Sjukdomen yttrar sig som en nervpåverkan av hundens bakparti med höga bakbensrörelser och svajig gång.
Nedärvningen är nu efter flera års forskningsarbete inom rasen klarlagd och det visade sig att det är tikarna som nedärver sjukdomen till sin avkomma.
Tyvärr tillhörde jag dem som hade oturen att föda upp valpar som var drabbade. Friendship Merriwagga var mamma till flera döttrar som lämnade sjukdomen. Wagga var för mig den absoluta avelstiken, hon var en fantastisk hund i många avseenden. Framför allt lämnade hon friska, trevliga, kloka och glada valpar. Av de döttrar till Wagga som har använts i avel är det dock inte alla som lämnat sjukdomen.
I min egen uppfödning var det tre döttrar till Wagga som lämnat valpar med rörelsestörning: Rossmix Please Be My Dream, Rossmix Gentle As Always och Rossmix No More Waiting.
Andra kennlar som hade döttrar efter Wagga drabbades tyvärr också, de tikarna var Rossmix Please Stay With Me och Rossmix Please Remember Me. De tre Please-tikarna var kullsystrar. Efter dessa fall av rörelsestörningar avslutades denna tiklinje.
Om du har frågor om detta, hör gärna av dig till mig.
Helene Strömbom
