Text: Dan Ericsson.
Det talas mycket om hur viktigt det är att våra olika hundraser har en stor genpool. Det är nödvändigt för att hålla raserna friska och sunda och för att den genetiska variationen inte skall urholkas. Rätt och riktigt förstås, men inte fullt så enkelt heller! Vad menas egentligen med genetisk variation? Ja, om det betyder att hundar av samma ras ser ungefär likadana ut trots varierande genetisk bakgrund, ja då är det rätt – det benämner vi oftast rastyp och den vill vi ha så enhetlig som möjligt, allt för att möjliggöra uppdelningen i skilda raser.
Finns det något annat sätt att definiera genetisk variation på då? Ja, på sistone tycker jag mig ha märkt att modern avel med denna variation som huvudsyfte ofta resulterar i hundar som ser så olika ut att rastillhörigheten ibland kan ifrågasättas. Då har man misslyckats i sin avel och använt begreppet genetisk variation felaktigt. Det måste finnas utrymme för variation inom en och samma ras, men om strävan efter vidgning av genpoolen blir så stor att rasgränserna går förlorade, då är det dags att dra i nödbromsen. Titta dig runt på våra hundutställningar – det finns sådana raser, dessvärre!!
Egentligen lever vi i en tid som på alla sätt borde vara avundsvärd för hunduppfödare. Det är ju numera möjligt att importera såväl hundar som säd från praktiskt taget jordens alla länder och därigenom borde möjligheterna att lyckas med avelsverksamheten vara större än någonsin. För oss som började med uppfödning för länge sedan var dagens möjligheter till samarbete över gränserna något som vi endast kunde drömma om!
Hur har det då blivit
Har de utländska hundarna hjälpt till att öka den genetiska variationen och kvaliteten inom såväl mentalitet, exteriör som funktion? Svaren är inte entydiga: genetisk variation ja, det övriga nja och ibland rentav ett tydligt NEJ! En del skulle säkert hävda att den genetiska variationen har blivit ett syfte i sig och att hundar som avlas enbart utifrån den principen bara bidrar till utspädning av goda gener, som skickliga uppfödare lyckats kondensera under lång tid i strävan att få fram bra individer. Varför har då inte den andra delen av frågeställningen resulterat i ett positivt svar? Kan det rentav vara så att vi är alltför kritiska? Det tror jag!
Låt mig utveckla detta ytterligare: I ett enastående läge med praktiskt taget världens alla hundar tillgängliga för svenska uppfödare, skapar vi nya barriärer som i praktiken krånglar till och ibland omöjliggör det avelsutbyte vi drömt om och som våra hundraser så väl behöver. Förutom de rent praktiska hindren med frakt (dyrare än någonsin med flygfrakt!), krånglig pappersdokumentation, svindyra veterinärkostnader för ex vis insemination och annat smått och gott som tär på tålamodet och plånboken, så kräver vi nu oftast att hundarna skall vara så gediget testade för allehanda sjukdomar och funktioner att den efterlängtade möjligheten till avelsutbyte, rentav går om intet.
Vansinne förstås, men kanske en spegling av vårt svenska samhälle där allt skall dokumenteras, garanteras och ersättas om något anses ha gått galet– inte minst hundar. Med den här sortens syn på avelsutbyte, då blir det inte mycket kvar av det som kallades för utökade möjligheter, snarare flera begränsningar! Värt att fundera på!
Och resultatet
Resultatet av aveln då, vem skall utvärdera det? Man skulle ju kunna tro att den som sysslat med hundar länge och framgångsrikt är den som är bäst satt att göra den utvärderingen på våra hundutställningar och så är det fortfarande inom många klubbar och det är nog så de flesta duktiga uppfödare tycker, men ibland undrar man. Goda vännen Lisbeth Högman kåserar kring detta på sin blogg och därifrån citerar jag ” Hur kan det komma att det kynologiska kunskapsträdets frukter nu plötsligt måste hämtas från forna öststater?”. Det kan man onekligen undra!!
I min drömvärld som hunduppfödare borde det vara enklare, billigare, och mera attraktivt att vidga och fördjupa våra hundars kvaliteter genom utökat samarbete, utan att krångla till det så att det hela går om intet och hundarna ja, de skall förstås bedömas och utvärderas av dem som har gedigen och dokumenterad erfarenhet av just detta. Är det en utopi?
Dan Ericsson, kennel Raglan
Dan behöver säkert ingen närmare presentation. Här kommer i alla fall en kortare variant. Dan föder upp skotsk terrier och hade sin första valpkull 1971. Nu finns även labrador retriever på kenneln. Dan är auktoriserad exteriördomare för samtliga raser, FCI allrounder. Han är en av flera svenska domare som har haft domaruppdrag världen runt.
