Kategori: Uncategorized

Kennelkonsulentens arbete är att se till hundens bästa, så att de inte kommer till skada på något sätt i sin levnadsmiljö. De ska göra besök med något års mellanrum på alla kennlar, stor som liten. Wiveca Forsman har idag gjort inspektion hos oss.

Kennelkonsulentens funktion
Det övergripande i kennelkonsulentens arbete är att tillse att hundens välbefinnande är så gott som det kan vara. Alla registrerade kennlar ska ha besök med regelbundet intervall för att kontroll ska kunna ske. Allt ska kontrolleras, hur hundarna har det, hur miljön ser ut där de vistas, hundgårdar ska ha speciella mått, rastgårdar ska ha liggplatser och mycket annat.

Några av de grundläggande frågorna i besöksprotokollet är kennelägarens medlemsnummer och fastighetsbeteckningen. Sedan kommer frågor om hur många hundar som finns, hur många tikar respektive hanar, hur många hundar under ett år, vilken ras och om man använder SKKs avtal. En viktigt fråga är också, om man har tillstånd från sin kommun för verksamheten.

Nästa stycke i protokollet handlar om hundarnas förvaringsutrymmen, hur de bor, var de bor, inne eller ute, vilket sorts golv i kennelanläggningen, boxar med anslutning till direktutsläpp i rastgård, finns belysning och är det isolerat? Många frågor, men man förstår att det är hundarna som kommer i första hand.

Nästa avsnitt handlar om hur tikarna och deras valpar har det, med frågor som om dräktiga och digivande tikar kan ges extra skydd mot kyla, kan valpningsplatsen tillföras extra värme, har tiken möjlighet at uppsöka liggplats som är oåtkomlig för valparna och och hålls tikar i annan byggnad än hundstall/koja under valpning och digivning.

Den sista punkten i protokollet handlar om rastgårdar, med frågor om det finns sol, vind och regnskydd, finns koja, finns tak, vilket underlag och vilken typ av stängsel finns.

Alla dessa frågor protokollförs, ett exemplar får kennelägaren, ett exemplar behåller kennelkonsulenten och det tredje arkiveras hos kennelklubben.

Kennelkonsulenternas besök är nästan alltid oanmälda. Som stöd för sitt arbete finns dels Jordbruksverkets föreskrifter och SKKs stadgar.Kennelkonsulter kan även användas som rådgivare för nystartade kennlar, men även etablerade kennlnar, som en jourresurs när det kanske inte går som man tänkt med en valpkull eller annat.

Utbildningen är relativt omfattande och innebär flera heldagspass, man ska helst ha egen erfarenhet av hunduppfödning. När man genomgått detta, får man gå dubbelt med en erfaren kollega i upp till två år för att man ska lära sig allt från grunden.

Om missförhållanden finns vid inspektion får kennelägaren en viss tid på sig att åtgärda problemen och när den tiden har utgått, görs ett nytt besök för att kontrollera eventuella åtgärder.Tidigare var det kommunens miljö & hälsa som hade det övergripande ansvaret, men nu är det Länsstyrelsen som har det sista ordet.Har man över ett visst antal hundar, måste man ansöka om tillstånd från sin kommun för att hålla dessa.

Vi ställde några frågor till Jarle Koldal, kennel Jakos i Norge, som blev BIR på Crufts 2010 med egen uppfödning, Ch Jakos Nordic Charm. Jarle har fött upp golden i många många år och är en av Norges främsta uppfödare.

Hur kom det sig att du började med golden, när fick du din första?
Min första golden fick jag 1978, det var Caro som jag köpte från en lokal uppfödare i Bergen. Jag vill skaffa en hund och jag tyckte att golden retriever verkade vara en trevlig ras.

När hade du din första valpkull, och varför valde du att börja föda upp rasen?
Ett större och större intresse för rasen var anledningen till att jag började föda upp golden. En annan anledning var att det gick bra på de utställningar jag varit på och det hade varit trevligt att kunna få visa upp hundar som jag själv fött upp. Den första valpkullen föddes 1980.

Är det någon av de golden du haft som du tyckt extra mycket om?
Alla har sin egen personligen, men jag kan nämna en som har betytt extra mycket och det är ingen tivel om vem som toppar den listan, Jakos Keep Smiling. Kine var en fantastisk tik, på allt. Även på att vara vacker och en god apportör, men också en super avelstik, det blev många champions efter Kine.

Är det någon av de kombinationer du gjort som du sett fram emot mer än andra?
Flera bra kombinationer har jag gjort med olika hanhundar i Norden. Den som var mest lyckad, är nog kombinationen mellan Tottelina Observer och Jakos Amazing Grace. Här har vi fått in det mesta av både exteriöra och bruksegenskaper. Flera utställningschampions, men också flera med jakt- och bruksmeriter. Kombinationen är gjord två gånger och det är från den här kombinationen som Ch Jakos Nordic Charm kom, den första icke engelska golden som blivit BIR på Crufts.

Om du får välja en hane och en tik som du fött upp själv, vilka är du mest stolt över?
Av tikarna är jag väldigt stolt över min första champion av egen uppfödning, Jakos Caroline, som har en otroligt flott tik som älskade att visa upp sig och hade en enorm utstrålning.

Av hanarna är det svårt att bara välja en, det blir nog både Jakos Temptation och Jakos Nordic Charm. Detta är två topphanar som vunnit det mesta inom rasen. Båda hanarna har de egenskaper jag förväntar vid av en golden, en vattenapporterande hund som är både vacker, sund och har ett härligt temperament.

Vilken av de golden du haft har haft störst betydelse för ditt avelsarbete?
Flera har varit av stor betydelse. Från början var det Nortonwood Clarissa, Jakos Only You och inte att förglömma Shanlimore Baronet som jag fick från Chris Edwards efter rekommendation från Rod Bradbury, kennel Nortonwood. Jag har mycket att tacka Ron för; att jag fått fram så pass många bra golden, från honom fick jag ett bra avelsmaterial som jag har byggt vidare på.

Shanlimore Baronet har varit med och präglat aveln i hela Norden. Många av dagens uppfödare har Baron i sina linjer. På senare tid, är det Keep Smiling och hennes dotter Amazing Grace som varit mest framgångsrika.

Hur väljer du hanar till dina tikar, vilka egenskaper tittar du mest på?
Jag försöker att välja hanar som är typlika och där stamtavlorna passar till mina tikar. Det är detta som är det svåraste med avelsarbete, detta är nyckeln till att få fram goda individer.

Klarar man att hitta den rätta hanen till sin tik, då har du lyckats med din uppfödning. Sundheten betyder också väldigt mycket, men en golden ska också ha bra konstruktion för ett helt dagsverke i skog och mark.

Huvud, uttryck och inte minst pigment är andra viktiga saker för mig, trots allt är det det man först ser på hunden. Och alltför många golden idag har dåligt pigment.

Vad representerar en bra golden från kennel Jakos?
En typisk golden från kennel Jakos är en exteriört flott hund som han användas till det mesta, bra konstruktion, ett prima huvud och uttryck, fina rörelser som kommer från en välmotionerad hund som också kan apportera både i vatten och på land. Den ska också ha ett bra temperament så att den kan tackla alla situationer i dagens samhälle.

Vad ser du på när du väljer en valp, är det något som är viktigare än annat, när du väljer valp?
När jag väljer valp är det först och främst helheten som är viktigast, allt måste hänga ihop, inte vara övervinklad eller för lång i ryggen. En harmonisk konstruktion så att den kan använda sina ben med bra steglängd, är också viktigt. Temperamentet ska naturligtvis också vara topp!

Hur kom det sig att just Emil fick stanna hos dig?
Emil var bra från starten, så det var inte så svårt att han fick stanna. Han hade det mesta som jag vill ha i en valp; harmoniskt byggd, bra konstruktion, en valp som stod bra på sina ben och gick med ett utmärkt steg. I stamtavlan finns dessutom flera bra hundar som jag gärna vill ha fortsatt med för att kunna ta mig vidare i mitt avelsarbete.

Hur tillbringar du din vardag tillsammans med dina hundar, hur många golden har du hemma?
Jag har fem golden hemma och en tikvalp på 4.5 månad. Alla mina hundar har bra kontakt med oss, eftersom de bor inne i huset. De får också dagliga turer i skogen, som vi har som närmaste granne. Jag har bra erfarenhet av promenader och cykling. Vi tar också turer och tränar vattenapportering som de tycker är väldigt skoj.

Hur tycker du rasen har förändrats sedan du hade din första golden?
Den största förändringen från tidigare är nog att vi avlat fram lågställda golden. Många av dagens golden är små och kortbenta med för dålig benstomme, det gäller speciellt hanarna.

Här måste vi vara på vår vakt i kommande avelsarbete, speciellt vid val av hanar. Hanar ska vara av bra storlek och vara maskulina. Det finns också fler ljusa golden än tidigare, men det ser nu ut som om en gyllene färgen är på väg tillbaks, eftersom rasen har fått flera bra hanar som lämnar färg till sina avkommor.

Kan du räkna upp fem individer som du tycker haft betydelse för rasen i Skandinavien, och på vilket sätt?
Många uppfödare i Skandinavien har gjort ett bra arbete för rasen. Att ta fram någon som utmärkt sig mer än andra är svårt, men i Norge är det nog kennel Mjaerumhögda som har varit på topp. Flera av deras avelshundar som, Noravon Lucius, Mjaerumhögdas Crusader, Mjaerumhögdas Limelight och flera andra har präglat rasen.

Andra uppfödare som Waterloo, Begora, Zenanas och Chribas har haft flera topphundar som också lämnat sina spår. Här kan nämnas bl a Siatham Raynor och Waterloos Rock Around The Clock.

I Sverige är det också många som kan nämnas, bl a Blakesley Cromwell på kennel Dream Max och hans son Tottelinas Observer. Också Karin Eriksson, kennel Knegaren, har haft många bra hundar som t ex Sansue Golden Arrow och Styal Samarkand, två hanar som också finns i många stamtavlor idag. Erinderry Gaelic Minstrel på kennel Dewmist har också satt sin prägel på rasen.

Andra svenska uppfödare finns också; Dewmist, Daintys, Rossmix, Knegarens, Festivals och Floprym, och flera andra, som gjort ett utmärkt arbete för rasen.

Vad vill du se hos en golden, vad är en riktigt bra golden för dig?
För mig ska en golden vara en vacker och välställd hund som lyser av vänlighet, bra konstruktion enligt rasstandarden och med ett temperament som man kan lita på. Den ska också kunna apportera, också i vatten. Har den det, har man något att bygga vidare på, för de som vill hålla på med olika aktiviteter med sin golden. För mig personligen, är den gyllene färgen som skiner i solen en vacker dag, något som jag tycker mycket om!

Tänk ängel, skriver författarna i hundlydnadsboken. Ängel ska man tänka när hunden inte lyder, i stället för att bli arg på sin hund. Det är lättare sagt än gjort.

Text: Lisbet Helleberg.

Ängel tänkte jag dock ett par dagar när vår tonåring Sigge helt plötsligt var jättelydig och kom på varenda inkallning och stannade på varje stanna-vissling. Det var nästan som när han var en lydig liten valp. Och jag blev så glad och tänkte, han kan minsann!

När husse skulle ut med honom någon dag senare sa jag att tonåringen kommer bara du visslar. Det gjorde nu inte tonåringen. Tvärtom. Han stack ut på egna äventyr nästan omgående och brydde sig inte om husses inkallningssignaler. Husse hittade tonåringen på badstranden, några hundra meter bort. Husse tänkte inte ängel! Istället blev det bestämd koppelpromenad hem.

Den eftermiddagen släppte jag Sigge, 11 månader, lös ute på en halvö. Full fart över stock och sten och klippor. Högsta växeln i. Hela tiden. Tonåringen Sigge springer inte. Han rusar fram. Eller störtar. Men något vanligt spring har han inte i sina ben. Greyhound, släng dig i väggen! Här går det verkligen undan! Det här är det jobbigaste i vårt vardagsliv. Jag är van vid lite försiktigare tikar, som visserligen har sprungit ifrån mig. Men de har inte varit 250 meter framför mig på två röda sekunder.

Överväxel
Jag blåser i pipan och han kommer, hoppar upp på stenar och visar hur duktig han är. Ner i havet, ut på klipporna, fram till mig, skakar av sig vattnet och tigger lydnadsgodis. Ner i vattnet igen, upp på stenar, ny växel i, överväxel, rusväxeln. Man han vänder genast då han hör inkallningssignalen, kommer fram och får ost. (Suveränt inkallningsgodis.) Då tänker jag ängel.

Hans tioåriga ”storasyster” har fått sin ”bära-hem-apport” och går med bestämda steg stigen fram. Sigge hoppar upp på en stor sten och väntar på att jag ska komma med en godisbit. Husse är först fram och visar att han inte har någon godis i sina målarbyxor. Då sticker Sigge, istället för att vänta på mig och godiset. Jag visslar och rusar efter. Gissa om jag hinner i kapp…

Jag ser honom inte på den lilla bron över till ”fastlandet”, inte i vassen, inte längs strandkanten. Vi ser honom ingenstans. Vi tänker inte ängel! Tvärtom. Mycket tvärtom. Husse går hemåt med 10-åringen. Jag vänder och springer tillbaka över bron, hoppas att Sigge är vid klippstranden. Nej. Inte i vassen, inte vid sandstranden. Går tillbaka och ser husse med två hundar.

Jag tar tonåringen i koppel, frågar var han varit, får inget svar. Men han går jättefint vid min vänstra sida, visar med hela sitt kroppsspråk att han ber om ursäkt för sitt beteende. Aldrig förr har han gått fot frivilligt. Då tänker jag ängel. Han tittar upp på mig med sina stora vackra ögon och jag ser att han också tänker ängel!

Följsamhet
Nästa morgon är jag övertygad om att jag har en lydig tonåring med mig ut. Jag tänker börja vår skogspromenad med lite följsamhetsövningar. Det är bara jag som tänker så. Jag hinner knappt ta av kopplet förrän Sigge sticker. Rusar fram, störtar upp och ned för skogssluttningarna. Bort från mig, långt bort. Han kommer när jag visslar, visar upp sig och störtar blixtsnabbt iväg igen.

Så plötsligt, kommer han på hur man ska göra. Stannar och väntar. Hoppar på stenar. Lyder på inkallning och får herrgårdsost som belöning. Ängel tänker jag, för nu är han verkligen både lydig och lyhörd. Vänder tvärt när jag visslar fastän han är alldeles för långt bort ifrån mig. (Slarvigt av mig. Det där med frihetsavstånd funkar liksom inte på en levnadsglad 11-månaders goldenkille. Åtminstone inte med mig som matte.) Jag blir så glad – och tacksam – att han kommer och att han lyder. Och undrar varför lyder han nu? Varför kommer han plötsligt ihåg allt vi tragglat och tränat?

Är det så här med tonåringar? Tänk om man i förväg visste vilket humör tonåringen är på. Om man visste att han tänkte vara lydig innan man tvingas testa. Det står i hundboken att perioden mellan ett och två är den allra jobbigaste i hundägarens liv. Sigge är inte ens ett år än. Det är ett helt år kvar tills han är två. Ska vi ha sådana här problem i ett helt år till? Då hinner det bli mycket änglatänk.

En solig sensommardag 2008 träffar jag Barbro och Anna och deras golden retriever ute på Nacka brukshundklubb. Att prata med Barbro och Anna och se deras duktiga hundar arbeta var som att få en vitamininjektion. Man blir helt enkelt glad av att träffa dem, deras entusiasm för hundarna och träningen är mycket smittande. Att både Barbro, Anna och deras hundar har roligt när de träffas och tränar framgår klart och tydligt, det skrattas mycket och ofta.

För elva år sen träffades Barbro Mörck och Anna Keijser på en apporteringskurs. Det var början på en givande vänskap trots en åldersskillnad på nästan 40 år. Anna och Barbro tränar hund tillsammans och numera tävlar de också ihop.

Båda två har hållit på med apportering och viltspår men det var tävlingslydnaden och intresset för att träna och tävla i bruks som förenade dem.

Anna och TexAnna Keijsers goldenhane Tex 7 år, SSPCH SLCH Grelzgårdens Texaz Trut, är i skrivande stund den enda golden retriever på ett par år som har dessa championat.

SSPCH står för svensk spårchampion som är en ganska ny titel. Det kallades tidigare SBCH (svensk brukschampion) men numera får enbart hundar av bruksras kallas så. Den enda skillnaden på titlarna är att det inte behövs en 2:a på utställning.

Annas Tex är en pigg hund med massor av energi vilket han utlopp för när han tävlar i bruksgrenen spår. Till skillnad från tävlingslydnaden där man enbart tävlar i lydnad så innehåller brukset så mycket mer. Under en tävlingsdag i elitklass måste Tex prestera bra i fyra olika grenar. De innehåller alltid platsliggning med skott, ett uppletande av okända föremål, ett 1500 meter personspår samt ett lydnadspass.

Att han är en duktig apportör har han nytta av i uppletandet av föremål. I en sökruta som är 50 x 50 meter har ett antal personer trampat omkring och lagt fyra för Tex helt okända föremål. Dessa ska letas upp och apporteras in inom av loppet av fem minuter.

Vid platsliggning med skott gäller det att ha en skottsäker hund som klarar av att ligga fem minuter bredvid många andra hundar när en skytt står bakom och skjuter och med hundägare utom synhåll. Vid spåret så ska Tex själv söka upp spåret som går genom en ruta som är 30 x 40 meter och sedan följa det och plocka upp sju pinnar som är 2 x 10 cm samt en lite längre pinne som är den sista. Dessa pinnar är inte markerade på något sätt. Spåret läggs ca två timmar innan av okänd person.

Tex älskar att spåra och Anna har planer på att även meritera i viltspår men det får vänta tills han inte tävlar i bruks längre. Anlagsprovet klarade han dock av som ett-åring. Viltspåret bör inte bli problem för en erfaren spårhund.

Enligt Anna är det Tex stora portion av ”will to please” samt hans stora arbetskapacitet som gör honom till den duktiga bruks- och lydnadshund han är i dag. Anna tränar nästan varje dag men korta pass. Det som Anna anser är viktigt är att ha bra träningskamrater, tålamod och inte ha för bråttom, samt inte minst att ha roligt med sin hund.

Barbro och Tooti
Barbro Mörck köpte sin första golden retriever redan 1964 av Mona Lilliehöök. Sedan dess har det alltid funnits ett par golden hemma hos Barbro. Den senaste Tooti 7 år, S(u)CH LP 1 Sangold Monstrar Ut I Solen, köpte hon när hon var 72 år fyllda.

Att som pensionär skaffa sig en stor och aktiv hund var det flera goldenuppfödare som stod lite undrande inför. För Barbro var åldern inte något att oroa sig för. Hon inledde bruksträningen med Anna som instruktör. Om något skulle hända Barbro tar Anna hand om hundarna. Dessutom kan Barbro inte tänka sig att byta från golden till en pjutthund som hon säger bara för att hon är lite äldre. Det ska tävlas och tränas och inte bara gå små luspromenader.

Barbro hinner dock inte träna så mycket som hon önskar då hon har en handikappad man att ta han om. Det är svårt att komma ifrån många timmar i sträck, men flera gånger i veckan träffas Anna och Barbro och tränar sina hundar.

Tooti är inte bara en lydnads och brukshund, hon är utställningschampion också. Barbro ställer dock inte ut henne själv utan det gör uppfödarna Christer och Lena Flodfält. Tooti har även haft en kull valpar, och ur den kullen är det några hundar som meriterat sig både på utställning, jakt lydnad och bruks.

Barbro som idag är 79 år fyllda tävlar Tooti i högre spår och har målet att bli uppflyttad till elitklass. Sedan i höstas får någon annan ta spåret då Barbro fått dispens från det pga artros, övriga delar klarar hon själv.

Enligt både Anna och Barbro är Tooti en mycket säker och trygg hund. Hon är pigg och glad med alla och hälsar glatt på den som pratar med henne. Ibland behöver Barbro hjälp med hundpassning och lämnar Tooti till Anna eller till uppfödarna och hon är lika glad var hon än är. Det är något som Barbro är glad men också lite ledsen för. Man vill ju gärna betyda något speciellt för sin hund, men Tooti älskar allt och alla. Både Tooti och Tex har medverkat i ett flertal reklam och spelfilm och bägge har varit populära och omtyckta av filmteamen. Förhoppningsvis har både Tex och Tooti många tävlingar kvar att vinna. Lycka till!

Det sägs att lycka inte kan köpas för pengar. Men det är inte sant. Har man runt 15 000 kronor att spendera kan man köpa lyckan i form av en goldenvalp med nödvändiga tillbehör (försäkringar, vaccinationer, mat, koppel och leksaker kostar mer än vad man kan tro).

Jag har försökt att intressera mig för andra hundraser, men det är alltid någon egenskap som jag hakar upp mig på. Allt ifrån att rasen är för stor, för liten, har för mycket päls eller för lite päls till att rasen har egenskaper som jag inte vill ha, såsom vakt eller reservation. Det är golden retriever för hela slanten för min del, rasen passar mig perfekt.

Det är drygt tre år sedan sist jag hade en goldenvalp och jag har tydligen både förträngt och glömt bort hur härligt det är. Jag är ett stort leende från morgon till kväll.

Att bli överfallen 100 gånger om dagen med massor av pussar och valpkel, borde kunna bota vilken dysterkvist som helst. Med en valp i huset skrattas det mycket. Min man som anser att två är ett bra antal hundar och att fyra således är två för mycket ler också mycket åt valpen, men mest åt sin skrattande fru.

En god vän som har två shih-tzu hävdar med bestämdhet att livet inte är värt att leva, om man inte har hundar omkring sig och en ny valp lite nu och då. Jag är beredd att hålla med henne.

När man får hem en valp och ser hur den snabbt gör sig hemmastadd och faller in i flockens rutiner, bara det kan man glädjas åt. Att träna en busig och glad valp hör även det till livets glädjeämnen. Att lära in apporteringens grunder mjukt och fint och se hur valpen förstår vad den ska göra, det är en slags lycka för mig.

Visst busas det också en hel del, men nu för tiden tar jag det inte så allvarligt, utan flyttar undan de värsta frestelserna för valpen och avleder det andra buset. Nej och fy används bara om valpen gör något som kan vara farligt.

Efter att ha haft fem goldenvalpar under loppet av snart 12 år, har jag väl fått en viss vana och det underlättar valplivet betydligt. Jag oroar mig inte på samma sätt längre. Men precis som när jag hämtade hem Smilla för snart 12 år sedan, kan jag idag sitta och titta på lilla valpen när hon tryggt sover på rygg.

Mina två äldre hundar bryr sig inte om valpen. De nonchalerar henne bara och valpen behandlar dem med den största respekt utan att de på något sätt har tillrättavisat henne. Min snart fyra-åriga hane är däremot en rolig och snäll lekkamrat och honom kan man behandla lite hur som helst. Jag förundras över att han inte säger ifrån, men han är tålig och leker med henne försiktigt så länge hon vill.

Jag borde nonchalera valpen mer, men jag struntar i det. Den dag hon inte lyssnar på mig kan jag väl göra det. Nu njuter jag och kelar för fullt, men bara när valpen kommer till mig. Jag går aldrig efter valpen eller ropar på den för att kela, någon måtta får det vara även för mig. En liten varning! Jag är väl medveten om att ovanstående text kan uppfattas som att det är hur enkelt som helst med rasen golden retriever. Men jag vill bara häva ur mig den lycka som en goldenvalp ger mig.

Helene fick en inbjudan av italienska retrieverklubben att döma golden och labradorer på en inofficiell hundutställning i Bologna.

Ska vi åka och semestra lite och tillbringa en dag på hundutställning, frågade Helene. Klart vi ska, svarade jag och så började vi planera vår fyradagars tripp till Bologna, som kallas för ”den feta, den röda och den lärda staden”. Den feta för den goda matens skull. Den röda för färgen på politiken. Och den lärde för här ligger ett gammalt anrikt universitet.

Efter att ha tillbringat fredag och lördag i Bologna, åkte vi söndag morgon till Cesena som ligger en bit därifrån.

Först var det retrieverklubbens officiella club show. Efter den följde en inofficiell drive-in-utställning för samtliga raser. Dessutom var det en husdjursmässa med allt ifrån hamstrar, marsvin till ormar och andra reptiler.

Cesenas ornitologiska förening höll samtidigt en utställning för kanariefåglar vilket var originellt, men hade sin förklaring i att retrieverklubbens ordförande är internationell utställningsdomare för just kanariefåglar! Även taxklubben hade specialutställning.

Hundutställningen var inomhus i en stor mässhall. Det var full fart i åtta utställningsringar hela dagen lång, det fanns mycket att titta på för mig, men inte för Helene då hon skulle döma lite senare på dagen. Hon tittade på andra raser som hon inte skulle döma (trodde hon) och på fågelutställningen och alla andra smådjur istället. Men det visade sig att Helene även skulle döma grupp 3 och grupp 8 i finalringen samt fick också den stora äran att få döma Best In Show.

Att titta på golden retriever i Italien är roligt; dels för att det finns många olika typer, dels för att de flesta ser riktigt bra ut och de är för det mesta frimodiga och glada hundar som visas. Jag såg nästan hela tikklassen på den officiella hundutställningen och av drygt femtio tikar var det två som inte tyckte att livet i en utställningsring var så skoj.

Generellt tycker italienarna om golden som har lite färg. Inte så mörka och inte helt ljusa, utan med en lätt gyllene färg.

Helene som dömde drygt 50 golden tyckte att kvaliteten på hundarna var hög. Många fina hundar som rörde sig väl och hade glimten i ögat. Några detaljer som hon såg och tyckte om var det kolsvarta pigmentet som nästan alla hundar hade; inte en blek nos så långt ögat kunde se. Hundarna hade även bra benstommar och fina kattlika tassar. Och det fanns gott om vackra huvuden med milda fina uttryck.

På minussidan låg dock ägarnas pälsvård. Efter att Helene tagit i ca 40 golden var hennes handflator alldeles grå!

Helene fick dela ut riktigt fina priser. Den golden och den labrador som blev BIR (bäst i rasen) fick var sin resa till Crufts. Det är annat än en liten ljuslykta det. När golden och labbarna var färdigbedömda bar det av till stora finalringen. På vägen dit fick Helene veta att hon även skulle döma grupp 3 och grupp 8 samt BIS.

Innan grupperna började skulle junior handling bedömas. Ett tjugotal ungdomar kom in och visade sina färdigheter i att visa hund.

Det var en ca 10-årig flicka som kom in, med huvudet högt och sprang på med klipp i benen och visade en fin setter. Hon var ett sant proffs så ung hon var. Med fina och funktionella kläder och uppsatt hår visade hon hund på ett sätt som många vuxna skulle avundas henne. Och som hon styrde sin stora setter. Vänligt men bestämt och hela tiden med ett öga på domaren och ett öga på sin hund. Hon till och med kom ihåg att torka av sin lilla hand innan hon tackade domaren för vinsten.

Helene dömde grupp 8 med hjärtat och tog fram goldentiken till gruppvinnare. Den fina gula labradortiken blev tvåa och lagotton trea. Goldentiken var en fröjd att se i stora ringen; med kraft och energi och med kontakt med sin husse visade hon hur härlig en golden retriever kan vara.

I finalen slutade goldentiken som 2:a efter en fin strävhårig vorsteh. Även 1:an, 2:an och 3:an fick var sin resa till Crufts samt fina skinkor och korvar.

En lång intressant dag var nästan slut. Nu återstod bara att ta sig tillbaka till Bologna för att dricka lite vin, äta en pizza och stupa i säng. Denna text skrivs när vi sitter på en solig uteservering och dricker campari och tuggar på lite smått och gott. Imorgon är det tisdag och då är vi tillbaka i Sverige igen.

Att resa med en eller flera hundar är både roligt och enkelt. Om man tar det för vad det är. Vi har flera gånger rest med våra hundar på de stora finlandsbåtarna. Visst är det begränsat om utrymme och rastningen är väl inte topp, men allt går om man vill.

Hundarna måste klara en miljö som är mycket annorlunda än vardagen hemma. De ska klara att trängas med folk i hissar, trappor och andra smala utrymmen, folk som är berusade och beter sig, de måste också kunna ligga lugnt i hytten och vänta medan vi gör annat på båten. I matsalen får inga hundar vistas. Den trånga passagen mellan bilarna nere på bildäck är också ett måste att klara av.

Även detta år skulle vi ställa ut på den stora finska vinnarutställningen, som är motsvarigheten till Stora Stockholm. Vi hade fyra hundar med oss; två mopsar, en golden och en labrador. Förbokad hytt för hund, med fönster, är ett krav. Hytterna är inte stora, kanske cirka 5 kvm. Och där ska vi alla rymmas.

Bo med hund på hotell
Att bo på hotell med hund innebär också annorlunda rutiner än vad de är vana vid. De måste kunna bli lämnade utan att skälla, gnälla eller ens gny på hotellrummet, eftersom hundarna inte är välkomna i restaurangen. De måste rastas på gator, i parker eller någon grön liten plätt. För hundar som är vana att göra ifrån sig lösa, utan koppel, tar detta extra tid. Alla hotell tar inte emot hundar. Ofta får man också betala en extra avgift för att få ha sin hund på rummet. I Sverige är Scandic ett bra alternativ om man reser med hund.

Utställning i Finland
Att vara på utställning i Finland, är ungefär samma som i Sverige. Finska kennelklubben har alltid utmärkta arrangemang med bra tidsschema och mycket välorganiserat runt omkring. Det enda som inte var bra, var den hemska rastplatsen där alla hundarna måste rastas. Tata mops blev som helst förstenad och rörde sig inte ur fläcken, han ville verkligen inte kissa där.

Förberedelser
För att åka till Finland och komma tillbaks in i Sverige krävs att hundar är vaccinerade årligen mot parvo och valpsjuka. De måste även vara vaccinerade årligen mot rabies och blodtestade för antikroppar. Det finns två olika sorters vaccin mot rabies, det ena varar i tre år och det andra i ett år. I vissa länder inom EU och även baltstaterna krävs årlig vaccination mot rabies.

Hunden måste också ha ett korrekt ifyllt Sällskapsdjurpass för hund, där det framgår hundens ID och alla vaccinationer samt blodtestet för antikroppar mot rabies. Numera behöver inte hunden avmaskas mot dvärgbandmask inresa från Finland.

Man får inte lämna hundarna i bilarna på bildäck, utan de ska vara med i hytten under natten. Bildäcket stänger en halvtimme efter avgång och öppnar sedan igen en halvtimme innan ankomst.

Medan vi handlar och äter middag, får hundarna stanna i hytten. Innan det är gonatt, ska alla rastas högst upp på soldäck. Det är en annorlunda miljö för hundar som inte är vana att kissa och bajsa på plastgolv med starka vindar som far omkring.

Morgonen efter måste man vara aktsam när man rör sig på soldäck, ibland ligger där både glas och burkar som hundarna kan skada sig på.

Tull & nykterhetskontroll
När vi kommer iland på svensk mark efter resan, ska vi igenom tullen. Till min stora förvåning, är filen med rött, något att förtulla, stängd för trafik. Man kan alltså inte förtulla sina hundar, utan måste köra på grönt. Ofta har polisen också nykterhetskontroll vid utkörning från båten.

Tänk att det fortfarande finns områden i den stora huvudstaden där man kan ha sin hund lös, kunna träffa andra hundar och hundägare. Och allt detta på stora fält nästan mitt inne i Stockholm.

När vi närmar oss de stora fälten och ser alla hundar och människor som finns där, ser det märkligt ut, som små rymdvarelser; allt är så stort, men inte folket och hundarna, de är bara som små prickar.

Vi tar de fyra medhavda hundarna, Olle, Asta, Totte och Gullan (åldersordning) i koppel och beger oss ut på det stora fältet vi har framför oss. Det blåser kallt, idag är våren inte alls i sikte.

Här gäller lite av naturens egen lag, de flesta släpper sina hundar, alla hundarna hälsar på varandra, en del leker och andra bara springer runt.

Förhoppningsvis är det bara snälla hundar som är lösa, men det kan man ju aldrig så noga veta. Om man, som vi, har några unga hundar med sig, är det extra viktigt att de får uppleva trevliga erfarenheter av främmande hundar. Speciellt viktigt är detta då det gäller unga hanar.

Asta släpper vi först, hon luktar och springer runt, hon är inte så intresserad av de andra, mest upptagen med att hålla koll på oss, lukta och springa. Hon kommer tillbaka till oss med jämna mellanrum. Gullan står näst på tur att få vara lös.

Gullan far omkring som vanligt, kollar in allt och alla. Det är mycket spring i hennes lilla kropp som här får utlopp.

Sen är det Toottes tur, han hittar en mindre flock med hundar som han hälsar på, springer vidare, blir stående och bara tittar; han förundras nog över detta med så mycket folk och hundar över allt. Han springer inte heller långt ifrån oss, det är tryggt att ha sin egen flock nära.

Text & bild: Listbet Helleberg.

Syskonkärleken blomstrar i vår lilla flock. Som i de flesta andra flockar. Den yngre hunden är eller blir väldigt beroende av den äldre, den som alltid funnits där. Som fostrat och lekt, busat och ställt upp på det mesta. Den som är den sanna tryggheten i den yngre hundens liv.

Min goldenhane Sigge som snart snart fyller tre år är väldigt beroende av sin ”goldensyster ” Smilla, snart 12 år. Beroendet är inget som märks i vardagslag. Men det märks desto mer när något ovanligt eller oförutsett inträffar.

Som i somras när Smilla hamnade på Ulltuna i två dygn efter att ha blivit huggormsbiten. När hon kom hem var Sigge alldeles galen. Gnällde, gnydde, fjäskade, pussade och ville leka. Men Smilla orkade inte med honom och vi fick se till att hon fick vara ifred. I två dygn var han som bortbytt, vek inte från hennes sida, kämpade för att få henne att leka.

Nu är det nästan likadant. Smilla kom hem igår eftermiddag nyopererad. En juvertumör var borttagen. När vi kom hem med Smilla, efter sju-åtta timmars bortovaro, betedde sig Sigge nästan som om hon varit en löptik. Han lade öronen bakåt, pep och gnydde, sprang runt henne, runt, runt på tårna, fjäskade, pussade. Visste inte riktigt hur väl han ville henne. Men Smilla orkade inte med hans syskonkärleksbetyganden då. Istället tog jag Sigge på en långpromenad, han drog och drog, trots halti (nosgrimma). Han skulle hem igen. Hem till Smilla.

Hans beteende började redan dagen innan då vi var på Mälarens smådjursklinik för att Smilla skulle undersökas. Sigge satt kvar i bilen. När vi efter en halvtimme kom tillbaka till bilen, kastade han sig ut och mot Smilla och började genast med sina underdånighetsbetygelser. Han var alldeles tokig när vi kom hem. Då var hon ju pigg och orkade med honom. Lät sig pussas på och såg så nöjd ut när han slickade henne ovanpå huvudet.

Men så var det inte igår kväll. Då var hon inte nöjd med hans idoga uppvaktning. Hon orkade helt enkelt inte med honom och hans fjäskanden. Till sist tröttnade hon och fräste till ordentligt och visade tänderna. Sigge backade omedelbart och höll sig sedan på respektfullt avstånd resten av kvällen. Men när Smilla, med den avskyvärda tratten på sig, äntligen kom till ro på sin fäll, då lade sig Sigge bredvid. Tyst och stilla, utan åthävor.

Men när jag tog ut dem båda på gården på kvällen kunde han inte bärga sig längre. Sprang nära Smilla, nära, nära så hon kom inte åt att kissa i lugn och ro. Då fick hon gå på en kort kisspromenad istället och Sigge fick vara hemma.

Man undrar vad som rör sig i Sigges lurviga huvud. Han har själv varit på djurkliniken två gånger alldeles nyligen, så han vet vad det är för ett ställe. Anade han att allt inte var OK med Smilla? Men sådant kan ju hundar inte ana. Men någonting kände han på sig. Han betedde sig inte direkt som om hon varit ute på en träningsrunda och han fått sitta ensam kvar i bilen. Jag fortsätter att undra. Våra djur känner naturligtvis på sig mycket mer än vi anar och tror. Deras instinkter är djupa och antagligen kloka, om man nu kan säga så.

Sigges beteende får mig att oroa mig lite över framtiden. Smilla är förhållandevis pigg och frisk för sin ålder. Men en dag tar hennes liv obevekligt slut. Hur ska det då gå för Sigge?

När Smillas ”storasyster” Fanny dog för ett par år sedan, då låg Smilla i min säng i tre veckor och deppade. Då skaffade vi Sigge. Men nu, hur gör vi nu? Kan man aktivera bort sorgen och ensamheten hos en hund? Kan matte och husse fylla tomrummet efter en älskad ”storasyster”? Jag tror inte det.

Text: Ing-Marie Hagelin.

Är det så att ringrävarna bland utställarna föregår med dåligt exempel? Hur kommer det sig annars att så många av noviserna i ringen överdriver vissa former av handling? Var har de lärt sig avarterna om inte från de erfarna förebilderna?

Som att mata före tandvisning. Hur ska en hund både tugga och stå still med öppet gap? Godis måste i den situationen vara en belöning för gott uppförande, inte en desperat muta.

Det blir förstås även försvårande att få ögonkontakt med en hund som är fixerad av handlerns godisinnehav. Helt naturligt sett ur en hunds perspektiv. Vi har visserligen i tidigt skede, när det kommer en retriever i familjen, accepterat att aptit är en del av rasens mest framträdande egenskaper, men att för den skull missbruka godissuget i utställningsringen, är mer en ful ovana, än ett styrmedel för god handling. Jag tror för övrigt inte att handlerkurserna uppmuntrar matande parallellt med tandvisning. Ansvaret ligger hos förebilderna.

Det förekommer också en form av showing som är baserad på god vilja, men okunskap om resultatet. Att flytta, försöka i varje fall, bakbensvinklingen till hundens fördel; den möbleringen är en utmärkt signal till domaren eftersom hunden konstant söker rätt balans. Handlern drar i bakbenet, hunden försöker hitta sin naturliga ställning, handlern drar om igen med samma effekt.

Det är okunskap om en hunds spontana reaktion att söka den naturligaste och bekvämaste placeringen av bakben i förhållande till den förutsättning som konstruktionen erbjuder. Det ihärdiga flyttandet får fel effekt, eftersom de anatomiska förutsättningarna sällan luras.

Fler funderingar
Text: Helene Strömbom.

En annan företeelse som blir alltmer vanlig är överdriven trimning. Golden retriever ska klippas, men inte rakas. På en av de senaste utställningarna, såg jag en golden som hade rakade öronlappar. Detta är helt nytt för mig. Även att springa snabbt i ringen, är relativt nytt. För att kunna se om en hund har rastypiska rörelser, behöver man inte springa fort. Hunden ska gå i balanserad trav. I alla tider, har lagom varit bäst.

Och en annan sak, detta med ballerinaskor i ringarna. Tidigare i mitt hundliv, sa man att man skulle klä sig så att man passade ihop med hunden, alltså som ett ekipage. Om jag visar golden retriever till exempel, passar det ju inte alls att ha ballerinaskor på fötterna. Vem har det när man umgås med en golden? 

När man visar hund på utställning ska man vara så klädd att hunden syns mest.